Defekta viner

I engelskan används den utmärkta termen flawed för ett felaktigt vin. Defekt är väl det svenska ord som kommer närmast. För mig är en defekt något som avvikter från hur vinet ska smaka, och förhoppningsvis smakar, i de flesta flaskor, det vill säga en egenskap som uppvisar stor flaskvariation. Exempel är lätt att hitta - TCA och prematur oxidering är det som ligger närmast till hands, men även skador på grund av felaktig förvaring av flaskan kan räknas hit.

Defekta?

På senare tid har jag noterat att det förekommer andra definitioner. Många verkar tycka att till exempel för mycket brett, över eller undermogen frukt, volatila syror med mera åtminstone i vissa fall är så störande att vinet blir defekt. Jag håller helt enkelt inte med. Alla dessa egenskaper kan vara negativa, men så länge de är någorlunda lika i alla flaskor anser jag inte att det rör sig om defekter. Det är helt enkelt dåliga viner, på grund av dålig vinmakning och/eller dåligt druvmaterial.

Vad tycker ni?

2010 Isole e Olena Chianti Classico

Isole e Olena hör till de riktigt pålitliga producenterna i Chianti. I stort sett allt vin de prånglar ut håller bra nivå, i vissa fall mycket bra, som 2004 Vin Santo, som varit underbar varje gång jag druckit den. Deras 2010 Chianti Classico har redan fått en hel del bra press, bland annat "Outstanding" i Decanter, vilket ledde till inköp, uppkorkning och inmundigande. 

Vi får ett semitransparent vin med vackert röda reflexer. Doften är öppen och bjuder på en mängd rödfrukt, mest av frisk ljusröd sort. Därefter svart te, torra löv, skog och mossa. Väldigt trevligt måste jag säga. Det känns hemma på något sätt, kanske för att jag är uppvuxen mitt i skogen, i en gravt temissbrukande familj med hallon, jordgubbar och smultron i trädgården,. I munnen är det första intrycket lätt och friskt, tack vare den årgångstypiskt höga syran. Visst finns här lite tanniner och kropp som ger grepp och struktur, men det slinker ned förvånansvärt lätt. Vips är första flaskan slut och det blir att korka upp en till. Gott! 91-92 poäng

Vinet dricks till julmat, vilket kanske inte är den bästa kombon, men till charketurierna, skinkan och revbenspjällen funkar det riktigt fint. Den friska syran lyfter de feta komponenterna. Sill och gravad lax hör till de mindre lyckade kombinationerna, men det var kanske inte så svårt att gissa på förhand.

Moestue importerar till Sverige. Finns några flaskor kvar i webbshopen på systembolaget, fast inte lika många som för en stund sen eftersom jag kände att jag måste fylla på förrådet.

Ingen etikettbild, men vad sägs om ett härligt, snöigt fjell? Så här års suger det i skidtarmen. Nu gäller det bara att få till kombon ledig helg, mycket snö och fint väder. Inte det lättaste...

Oslo - Lille B revisited x 2

Lille B är alltså bakfickan till Bagatelle, en institution bland Oslos restauranger. Haket startades en gång i tiden av Hellstrøm, och lever vidare trots att han numera lämnat skeppet efter diverse konflikter. I mitt tycke är Lille B om inte den bästa så i vilket fall som helst den i särklas mest prisvärda restaurangen i Oslo, ja sannolikt i hela Norge, ett land där prisvärd mat på restaurang är ungefär lika vanligt som isbjörnar mätta på pingviner. En vanlig pizza kostar alltså ofta 180 NOK eller mer, och då är det en vidrig, tjockbottnad, amerikansk variant som möjligen duger till bukfylla men inte uppfyller några som helst andra krav på tjänlig föda. Och sen är det detta med service, något norrmännen överlag är riktigt usla på. De få trevliga servitriser/örer man träffar är i princip alltid arbetskraftinvandrare från det östliga grannlandet, ni vet, namnet börjar på S. Men inte på Lille B. Här finns visserligen svensk personal, men också norsk, och vet ni vad, de måste ha gått på charmkurs, för de är minst lika trevliga, välkomnande, kunniga och allmännt proffsiga som sina invandrade kollegor. Bravo!

Min senaste utbildningssession i den norska huvudstaden innefattar inte mindre än två besök på Lille B. Ska man äta ensam ska man åtminstone äta gott. Först lunch, vilket innebär kalvbräss och tysk Spätburgunder. Gott som tusan, och den något snålt tilltagna portionsstorleken räddas av gott bröd.

Vinet är alltså 2010 Reichsrat von Buhl Spätburgunder. Det bjuder på en härligt transparent, ljust rubinröd färg. Doften är sval och stenig, men har också en del lera och tång i sig. Frukten är tillbakadragen, men finns där som en hallon och rönnbärsdoftande smekning. I munnen fås ett mycket piggt, levande vin, med syra, mineral och en del ungfrukt. Fortfarande mycket slank kostym. Det saknar en del komplexitet och avslutet är väl inte det längsta, men mycket trevligt och lättdrucket är det. Perfekt till lunchen. 88 poäng.

Jag passar, samtidigt som jag betalar notan, på att boka bord till middagen, något som i och för sig inte alltid är nödvändigt, åtminstone inte mitt i veckan, men ändå rekommenderas för att undgå grymma besvikelser och tröstlösa vandringar längs Oslos gator i jakt på alternativa utfordringslokaler.

När jag anländer till middagen är det åtminstone delvis samma personal som vid lunchen och jag blir hälsad välkommen tillbaka. Måltiden inleds med ett glas 1999 Pol Roger Vintage från magnum. Jag får lätt brioche, nötter, grape, citrus, gyllene toner av aprikos och en del vinteräpplen. I munnen fin mousse och en bred, härlig känsla med mogen gul frukt och något avrundad men fortfarande pigg syra. Fint integrerade, lätt salta och kalkiga mineraler dominerar det medellånga avslutet.  En trevlig champagne med begynnande mognadstoner. Vill man dricka sin skumpa ung och frisk bör man nog poppa de här flaskorna nu, men för den som vill ha riktig mognad är det ingen brådska. 90 poäng.

Konceptet på Lille B är, åtminstone just nu, en fast meny med ett begränsat urval, där gästen för en komplett måltid förväntas kombinera minst ett par rätter. Portionerna är inte så stora. Man har också ett erbjudande där man får fem valfria rätter till ett fast, och naturligtvis förmånligt, pris. Det blir min självklara strategi. Måltiden inleds med en rätt betitlad Ostron Kaviar något som visar sig vara en slags soppa på ostron med någon form av fiskbullar, toppade med kaviar. Inte helt som förväntat men mycket gott. Därefter sjötunga, en rätt som inte fins på menyn utan lånas in från Bagatelle. Den kommer i en panerad och brynt rulle, tillsammans med hollandaise och blomkål. Till detta skulle man druckit en fet vit bourgogne, men det funkar att hyfsa champagnen. Kyparen är dock tveksam till den kombon och bjuder mig på en skvätt riesling med lite restsötma, närmare bestämt 2012 Schätzel Niersteiner Kabinett. Riktigt fin, elegant rieseling med lite mer tryck än de moselvarianter som annars utgör min huvudsakliga källa till Kabinett. Absolut värd att prova, ja till och med leta efter. Mycket bra till de fetare komponenterna i rätten. 88-89 poäng.

Efter fiskrätterna blir det kött och rött. Först ut Nordisk Rørt Tartar, med pommes frites och sallad. Mumma! Tartaren är kryddad med hackad ramslök, och här har man för en gångs skull inte gått till överdrift med löken. Valet av rödvin försätter mig i svår beslutsångest, något som helt avhjälps av den trevlige och generöse kyparen, som låter mig få en rätt rejäl skvätt av tre olika viner att prova innan jag bestämmer mig. Och det är inte vilken skit som helst som hälls upp. Först ut är 1996 Pavillion Rouge de Château Margax. Jajemän! Desvärre är ett något trött vin. Rejält moget i doften, men samtidigt lite knutet och ger inte så mycket. Frukten är tillbakadragen och jag hittar mest lite torkade vinbär, källare och grönsaker. Det är ändå kul att sniffa på, men ingen höjdare. I munnen uttorkad frukt och lite stäva tanniner. Ändå trevligt men på ett lite ledsamt sätt eftersom jag hade hoppats på så mycket mer. Kul att dricka, men ingen jackpott och absolut inte värt sitt pris. 85-86 poäng. 

Jag följer upp med 2011 Dugat-Py Bourgogne Rouge. Härlig burgundisk frukt med hallon, röda vinbär, slånbär och rönnbär. Hittar en del lera och järnfilsspån också, och brutna björkkvistar, eller ska man säga kart. Lite kärv men mycket charmig. I munnen ljus frukt med enstaka mörkare inslag, med de ljusare inslagen av röda vinbär och mogna hallon dominerar.  Syrorna sitter på plats, tanninerna är rätt snälla men får hjälp av den redan nämnda kärvheten som hänger i från doften. Lite tunnt i mittpartiet kanske Avslutet är bara en förlängning av redan nämnda intryck, möjligen blir det lite grönt bland mineralerna på slutet. Bra basbourgogne. 87-88 poäng.

Den andra kötträtten är i menyn kort och gott betecknad Okse. På tallriken en ändbit från en oxfilé, som säkert blivit över från Bagatelle, men inte är sämre för det. Till köttet grillad purjolök, sagogryn och en bea smaksatt med körvel istället för dragon, om jag förstod rätt. Gott, men sagogryn är alltid lite tråkigt, även när de är buljongkokta. 

Det tredje rödtjutet, och det vin som jag till slut beställer ett helt glas av, är 2005 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino. Den intensiva doften skriker Sangiovese, med rosor, surkörsbär, tranbär och lakrits. Jag hittar massa annat också, till exempel apelsinskal och kamomille. I munnen elegant med samtidigt generöst, med tillräcklig syra och struktur för att väga upp den intensiva frukten, som domineras av körsbär, jordgubbar och en del björnbär. Här finns massa annat gott också, som en gnutta mörk choklad, lite lakritsstång, mer rosor och blommande örter. Avlutet har bra längd och får fram lite sälta och mer mörk choklad, blandat med surkörsbär. Imponerande för en simpel Rosso di Montalcino. Det här hade kunnat passera för en enklare, ja, riktigt bra Brunello utan problem. Den klart bästa matchningen till de rätt kraftiga kötträtterna. 91 poäng.

Jag avslutar med en rejäl ostbricka, till vilken jag beställer 2005 Domaine de la Tournelle Vin Jaune, vilket är riktigt fint, om än väl ungt. Frisk syra, nötter, apelsin, ingefära och citrus är de dominerande inslagen. Så mycket komplexitet har inte hunnit utvecklas ännu. Låt ligga några år, eller prova en äldre årgång. 88 poäng, men potential för mer.

Kyparen förbarmar sig ännu en gång över en törstig själ och ställer fram en flaska Niepoort Tawny 10 years old med en slatt kvar i botten. Verkligt generöst och en perfekt avslutning till de smakrikare blåmögelostarna.

Om ni är i Oslo finns ingen ursäkt att inte besöka Lille B minst en gång, gärna två.

PS. Om någon undrar så är jag inte sponsrad av Lille B och äter inte gratis. Det bara är så här bra. Personalen uppskattar verkligen när man är intresserad och bjuder till när de kan. Det skadar nog inte heller att jag klämmer in två besök på samma dag. DS.

2006 Fenocchio Barolo Bussia Riserva

Det var ett tag sedan jag drack något från Fenocchio. Som tidigare avhandlats finns alltså två producenter med namnet Fenocchio, de båda bröderna Claudio och Alberto delade upp familjefirman mellan sig för några år sedan. Claudios firma heter Azienda Agricola Giacomo Fenocchio efter fadern och håller enligt ryktet bäst kvalité, medan Albertos bär namnet Azienda Agricola Fenocchio.

Det är Alberto som står för kvällens flaska. Vi får ett rätt tätt vin som initialt inte bjuder på mycket vad gäller doft och smak, det är mest tanniner och syra. Frukten är dov och intetsägande. Efter ordentligt med luft rätar det upp sig och vi får en bouquet av mint, tjära, lätt parfymerade rosor och faktiskt en del frukt också. Det är inte vidöppet, men man hittar i alla fall alla beståndsdelar. Smaken är något mer knuten, tanninerna dominerar och de är dessutom lite kantiga och grova. Syran är också väl tilltagen, medan den mörka frukten mest ligger och mullrar lite dovt i bakgrunden. Mineralerna bjuder på rikligt med järnfilsspån och jord. Medellångt avslut.

Tja, det är inte det roligaste vinet att dricka nu, väl ungt helt enkelt, och heller inte högsta kvalité. Inte så att det är något fel på vinet, men det känns något grovt tillyxat. Jag gillade 2004:an bättre för några år sedan. 88-89 poäng, med potential till något bättre om ett antal år. 

1998 Heriot Cuvée des Enchanteleurs

Vinet med det härliga namnet Cuvée des Enchanteleurs är huset Henriots prestigebubbel. 1998 bjöd på frost i April, väta i Juni och rejäl hetta i Augusti, men blev trots dessa svårigheter ett rätt lyckat år i Champagne, speciellt för Chardonnay. Druvmixen är 50% Chardonnay och 50% Pinot Noir. Vi dricker vinet före middagen, till färska norska sjöborrar. 

Vi får ett vin som inte bjuder på mycket i doften. Knutet och stramt, med en del autolys, gräs och gröna äpplen. I munnen mycket lätt mousse, knivskarpa syror, omogna gröna äpplen, lime, grape och tonnvis med mineraler. Avslutet är visserligen mycket långt, men bjuder mest på mer grapebeska, mineral och lime. Kvalitén finns, men inte mycket njutning i nuläget. Vi avskriver vinet som prematurt och gör en mental notering att vänta några år med nästa flaska innan vi går över på rödtjut och hugger in på middagsmaten. Flaskan lämnas halvdrucken på bordet.

Dryga tre timmar senare återvänder vi och nu är det en helt annan varelse som ligger och lurar i glasen. Vi får en härlig doft av gul frukt, fortfarande med de friska gröna inslagen av äpple och lime, vilka fått sällskap av mogna gula plommon, lite mango, nu plötsligt mogen grapefrukt och en hel del citrus. I munnen är moussen fortfarande frisk och vinet har inte på något sätt förlorat grepp eller precision men bjuder nu på en generositet och komplexitet som är helt underbar. Avslutet är en oändlighet av havssalt, kalk, persikor, citrus och söt grape. Vilken transformation! 95 poäng.

Då har man lärt sig läxan att också champagne kan vinna på att luftas, och inte alltid ska drickas kylskåpskall. 

Barolo 2004 - Gaja Sperss vs Spinetta Vigneto Campe'

2004 var en riktigt stor årgång i norra Italien och '04:a Baroli sägs börja bli färdiga att dricka. För att kontrollera detta laddar vi med två riktiga storheter. Spinetta och Gaja hör till toppskiktet i norra Italien. Likheterna är många. Båda producerar en radda olika viner från skilda områden, båda tillhör de så kallade modernisterna, båda tar bra betalt för sina viner och båda har bra rykte. Ska man nyansera bilden något så är det väl Gaja som fått störst ryktbarhet, de nämns inte bara som en av Italiens, utan som en av världens bästa producenter. De bästa vinerna är också plågsamt dyra, så länge man inte jämför med Bourgognes toppar vill säga. Då är det rena rama reapriserna. Det säger kanske mer om prisutvecklingen på Cote d'Or än något annat.

Jag har druckit viner från båda producenterna tidigare, men inget av toppvinerna, så det ligger viss spänning i luften när flaskorna öppnas. Båda vinerna dekanteras, efter att vi tagit en sniff och en liten slurk för att se att de är friska. De får vila i karafferna nästan 3 timmar innan vi börjar bälga i oss på allvar. Vinerna får sällskap av lammelår med skysås och potatis och palsternacksstomp. Långsamt stekta smålökar, dito svamp, smörkokta morötter och rönnbärsgele utgör tillbehören.

2004 La Spinetta Barolo Vigneto Campe' är direkt ur flaskan nästan ogin och mycket stram med obändiga tanniner som helt klär munnens slemhinnor. Den långa dekanteringen hjälper som tur är och vi får så småningom ett vin med förvånande stor utveckling. Färgen är mörk men kanten går mot transparent tegel, och doften bjuder på tydlig sous bois med löv, svamp och fuktig jord. Här finns också en fin blommighet med lite torkade rosor och en hel del mint, menthol, sötlakrits, tjära och lacknafta. Mycket trevligt att sniffa på. Frukten är lite likörartat och inte så framträdande men här finns körsbär, björnbär, rönnbär och lite annat mysigt. I munnen fortfarande rejäla tanniner, men de har rundats av i kanterna. Syran är medelhög. Frukten börjar få de där lite torra tonerna, förvånande vid så relativt ung ålder, men god är den. Det finns lite jordiga mineraler också, vilka som vanligt blir tydligast i det långa, lite söta men inte speciellt varma avslutet. Vinet bjuder till, viker ut sig och avslöjar under kvällen lager efter lager av intryck. Det är mycket elegantare än jag väntat mig. Mot slutet, runt 6 timmar efter dekantering, börjar det tröttna lite, men vilken resa det bjuder på. 94 poäng.

2004 Gaja Sperss är ingen riktigt Barolo, i varje fall inte till namnet. Eftersom man blandar i några procent Barbera får man inte skriva Barolo på etiketten utan får nöja sig med Langhe. Nåja, vinet säljer ändå, så det utgör inget problem för Gaja. Vi får ett vin som är mörkare och ungdomligare, både till färg och doft. Direkt efter öppning fås mest koncentrerad, sötaktig mörkfrukt. Första sniffen 3 timmar senare är överväldigande. Ur glaset slår koncentrerad mentol, eukalyptus och lösningsmedel, blandat med en härligt koncentrerad mörkröd frukt. Lakrits finns med här också, men om den var söt hos Spinetta så är det här mer saltlakrits tankarna går till. Blommorna lyser med sin frånvaro, så långt har det här vinet inte kommit i sin utveckling och frågan är om så filigrana nyanser någonsin kommer att tränga igenom den kompakta frukten och otroliga intensiteten i de andra komponenterna. I munnen är det mycket liknande intryck, men frukten känns förvånande sval, ingen hetta eller syltighet. Syran är något högre, men tanninerna snällare än i föregående vin. Vi får också en riktigt härlig, sprakande kryddighet, bra med jordiga, järniga och grusiga mineraler och ett av de längsta avslut jag varit med om. Det är imponerande med betydlig mer wow-faktor än Spinetta, men i längden inte lika intressant. Det är ingen tvekan om att det här är det större vinet, men först om ett antal år. Skulle jag öppna en flaska till ikväll får det bli en Vigneto Campe'. 94 poäng också till Sperss, med betydlig potential uppåt. 

Vacker färg och långa ben på Vigneto Campe'

Jacquesson Cuvée no 736

252992 flaskor buteljerades av Jacquesson Cuvée 736, plus nästan 10000 magnum och 346 jéroboams. Mycket vin blir det. 736 är den senaste i ordningen av Jacquessons numrerade standardvin och har fått en del positiv press på sistone.  Basåret är det utmärkta 2008 som utgör 66% i blandningen. Resterande är till största delen från 2006 och 2007. Mycket ungt vin med andra ord. Jacquesson är dessutom kända för att hålla låg dosage på samtliga viner. Läge för en riktig tungkrullare alltså. Vinet dricks till italiensk salami, följt av hälleflundra med tillbehör.

Vi får rätt mycket jäst till att börja med, bara de gröna äpplena förmår penetrera molnet, men efter en stund skingras dimmorna något och man börjar ana friska toner av lätt mint, gul frukt, kalkiga mineraler, gräs och lime. Intrycket blir renare och renare efter en stund är det som att sniffa på lätt parfymerat havsvatten. I munnen rejält pigg mousse, kanske i aggressivaste laget initialt. Också en väl tilltagen syra, lätt sälta och mer av de kalkiga mineralerna är de dominerande komponenterna, men i mitten finns en del frukt också som blir tydligare med tid och stigande temperatur. Intrycket får ändå sägas vara rätt tight och rent, ibland på gränsen till snålt. Avslutet håller medellängd och bjuder på lätt bitterhet, lime, kanske lite rök och massor av kalk.  90 poäng.

Ledordet här är kalk. Ja, man får ibland känslan av att slicka stenarna i ett kalkbrott, med en bit lime inkörd under läppen. Det är faktiskt angenämare än det låter, men det är naturligtvis för ungt. Låt ligga ett par år.

1999 Chateau Suduiraut

Ohotad kung vad gäller söta viner från Bordeaux är naturligtvis d'Yquem, ja man kan med ganska mycket på fötterna säga att d'Yquem är kungen av söta viner, alla kategorier. Med det menar jag inte att det alltid är det bästa, eller för den delen dyraste (Egon Müllers värstingar ligger bra till för den skalpen), men det är utan konkurrens det mest beryktade. Det produceras naturligtvis sötsaker hos ett gäng andra producenter i Bordeaux, företrädesvis och av högst kvalité i  Sauternes och Barsac. Bland det knippe slott som nafsar d'Yquem i hälarna vad gäller kvalité, om än inte pris och ryktbarhet, är det kanske grannegendomen Chateau Suduiraut som fått bäst grepp om byxbenet. Man fick mycket uppmärksamhet för 2009:an, som vissa bedömare menade var det årets bästa vin i Sauternes, en lager som annars med nästan tröttsam regelbundenhet brukar tillfalla just d'Yquem.

2009:orna bör dock ligga till sig några decennium innan konsumtion. Nu är det ett tio år äldre vin vi har på bordet, alltså en helflaska Chateau Suduiraut 1999, nyinköpt på vinmonopolet. Året har rätt bra rykte, men kanske är vinet fortfarande i yngsta laget. Dricks till kladdig mandelkaka och Roquefort.

Vinet har gyllengul färg utan tydliga mognadstecken. Doften är först lite enkelspårig och knuten, men med någon timmes luftning blir den mer detaljerad. Vi får honung, på vaxkaka direkt från kupan, söta persikor, aprikos, lätt nötighet, karamelliserat socker och lätt botrytis. Intrycket är ändå fortsatt lite enahanda. Jag hade önskat nått mer - mineral, citrus, rök - som bröt av och friskade upp. I munnen ordentligt sött med medelhög syra som nästan, men inte riktigt, balanserar sötman. Intrycken är mycket lika de i doften, möjligen tillkommer det faktiskt lite citrus i form av kanderat apelsin och citronskal. Det är gott, men ibland tungfotat. Mot det långa avslutet blir det friskare med mer tydlig citron och lite sälta. Matchningen med maten är om inte fulländad så mycket bra. Jag förstår verkligen varför kombon Sauternes och Roquefort är en klassiker. 91 poäng till vinet.

Visst, det är gott men jag har kanske druckit för lite Sauternes för att verkligen uppskatta det här vinet, eller så behöver det ett antal år till i källaren för att blomma ut. Flaskan går inte åt och vi dricker resterna dagen därpå. Då är det lite mer utvecklat och i min gom bättre, men ändå ingen match för Isole e Olena's Vino Santo från 2004 som är precis lika underbar som sist.

P.S. Receptet på den mycket goda mandelkakan hittade jag här på Malin Bergvalls blogg Malins Matblogg. D.S.

1999 Taittinger Comtes de Champagne

Lyx, lyx lyx! Färska sjöborrar direkt från nordatlanten utanför dörren, fångade av samme fiskare som levererar till Noma och Fäviken. Rysk kaviar på smörstekta brödbitar. Svensk löjrom med rårakor och klassiska tillbehör. Vad kan man dricka till detta läckerheternas eldorado? Jo, självklart..

Comtes de Champagne! Detta glädjens, lyckans och lystna hedonisters baccuselexir! Få champagner förknippas med samma oförställt luxuösa njutning. Vinet har rykte om sig att kombinera elegans och komplexitet med pur drickglädje och generositet. Min enda tidigare erfarenhet är den till skyarna hissade och numera desvärre mycket dyra 2002:an. Den var när jag drack den tyvärr fortfarande på embyonalstadiet och uppfyllde inte de förväntningar om omedelbar njutning jag hade. Men i källarens mörka hörn ligger förutom några fler '02:or en liten men omhuldad stapel av 1999 och 2000. Jag kan inte hålla mig! Väl medveten om att också dessa viner är i yngsta laget sätter jag en '99:a på kylning.

När flaskan väl är öppnad och vinet i glasen får vi en generös doft av röda vinteräpplen, persika, citron, vita blommor, brioche, hasselnötter och en del rök. Rätt härlig känsla, men kanske inte så intesiv som jag hade väntat mig. Det rör sig om en blanc de blancs, alltså ren chardonnay, och jag saknar tyngden, hallonen och jordgubbarna som pinot kan ge. I munnen vacker mousse och bra drag i frukten. Intrycket är trots intensiteten elegant tack vare att syran är rätt hög. Mot slutet blir den kanske lite dominerande men balanseras rätt bra av en rik, gräddigt silkig munkänsla och fantastisk struktur som följer med hela vägen ut i det långa, krämiga men ändå precisa, lätt rökiga, citrus och havssaltsanstrukna avslutet. 93 poäng.

Ja, det här är mer vad jag väntat mig av en Comtes, men jag tror ändå man bör ge vinet några år till i källaren. Syran är ibland väl dominerande och känns inte helt integrerad alla gånger, det är fortfarande ett ungt vin. Jag är nog också något färgad av min nyfunna preferens för pinot och blanc de noir, men med det sagt så gör det inte ont någonstans att dricka det här vinet nu... Skål!

För övrigt är sjöborrar j-vligt gott och jag har äntligen fattat att bloggers/googles bildlagringstjänst picasa har som default att både komprimera (ok) och "förbättra" (inte ok!) bilderna jag laddar upp. Nu förstår jag varför vissa bilder aldrig blivit riktigt bra på bloggen. Så många timmar i photoshop bortkastade! Förbättringsotyget är avstängt för gott!

2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande

På hotell Concorde i Berlin kan man inte bara bo bra, man kan också äta bra, något som dessvärre inte är en självklarhet på de flesta hotell. Restaurang Le Faubourg ligger i entreplan till vänster om lobbyn. Vi har inte bokat bord, men det blir bara en kort väntan i baren där vi delar på en flaska Bollinger Rose. Bra utan att vara exceptionell. Typisk generös husstil men ändå frisk med tydlig rödfrukt. Ungefär som väntat. 89 poäng.

Vi är sex runt bordet. Maten är mycket bra och för första gången på mycket länge får vi ett par exempel på riktigt väl utfört Trompe l'Oeil på tallriken. Tonfisk med kalv, där det man vid första anblicken tror är bitar av sous vide tillagad kalv visar sig vara melon med tångomslag. Kalven kommer i puree formad som små svampar. Tranbärsgele formad som färska tranbär är ett annat exempel. Det är riktigt skickligt utfört utan att bli irriterande. Uppläggningen i övrigt är också bland det snyggaste jag sett och när maten dessutom är förstklassig och priserna mycket rimliga - trerättersmeny inklusive ett par mellanrätter för 39 Euro - kan man inte vara annat än nöjd.

Vinlistan är inte alltför omfattande men har lite av varje från främst de klassiska franska vinregionerna. Vi sköljer ned våra förrätter med det som är kvar av champagnen. Till huvudrätten faller valet på Bordeaux - 2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande. En lite svagare årgång generellt, men Longueville Comtesse sägs ha lyckats särskilt bra. Vinet dekanteras och får vila i karaffen en halvtimme. 

Vi får ett mörkt, opakt vin. Doften är klassisk med svarta vinbär, både blad och bär, blyertspenna, cederträ, tobak, körsbär och björnbär. Här finns en del lätt brända örter som vissa kanske skulle rynka på näsan åt och kalla gröna, men jag tycker snarare de tillför fräschör och komplexitet. I munnen fantastisk, silkigt elegant frukt, god struktur och mycket fin balans. De medelhöga tanninerna och dito syran är tydliga men väl integrerade. Absolut inga störande gröna toner. Det är inte ett koncentrerat muskelpaket utan ett elegant, uttrycksfullt, mycket välbalanserat och klassiskt vin. Mycket bra för årgången! 93 poäng. 

2012 Loosen Bros Dr. L Riesling Kabinett

Ernst och Thomas Loosen driver tillsammans en slags negociantverksamhet med kontrakterade odlare. Vinerna buteljeras som generisk moselriesling under etiketten Dr. L. 

2012 sägs vara en extra lyckad årgång för kabinett och spätläse. Dagens vin har en attraktiv, ljust gyllengrön färg. Doften är klassisk och bjuder på blommor, äpplen, päron, citrus och kalk. Frukten är av medelhög intensitet och mognad. Petroleum och rök är i stort sett frånvarande, man får verkligen leta för att hitta något åt det hållet. I munnen bra syra och en frisk frukt. Lätt restsötma. Här finns mineraler, men inte så utpräglat som jag skulle önska. Avslutet är syrligt citrustonat och lätt sprittande på tungan. En rätt enkel, men charmig och mycket ursprungstypisk Kabinett i traditionell stil med låg alkoholhalt (8,5%). 86-87 poäng. 

2010 Weingut Michael Gindl Sweet Buteo Eiswein

Buteo 12 gav mersmak på Michael Gindls viner. Vi har nu på bordet något så ovanligt som ett eiswein på Welschriesling, en druva som namnet till trots inte är besläktad med Riesling. Min tidigare erfarenhet av druvan är obefintlig. Den sägs ge neutrala viner med hög syra.

Vi får ett gyllene vin med drag åt grönt. Doften är rik och intensiv med gul, mogen frukt och en del tropiska toner. Jag tycker mig hitta lite mogna krusbär och en lätt blommighet också. Munkänslan är oljig med hög viskositet. Vi får mer av den intensiva frukten, fint balanserad av en nästan lika intensiv syra. Citron, krusbär, persika och mango. Bra längd och riktigt frisk, men jag saknar mineralerna och stenigheten som brukar finnas i Rieslingeiswein, det här är visserligen gott, men inte så komplext. Nåja, vad kan man begära för under tvåhundra norska. Väl värt att prova ändå. 88 poäng.

2010 Anselma Giacomo Langhe Nebbiolo

Ett vin jag plockade upp på Vinmonopolet på ren impuls. Etiketten var ju så fin...

Vi får ett transparent men lätt grumligt vin med en charmerande rubinröd färg med drag åt orange. På färgen hade jag gissat att det var bra mycket äldre faktiskt. Efter lite luftning stiger härliga toner av mosade surkörsbär, jordgubbar och hallon ur glaset. Det är mest frisk rödfrukt, men det finns enstaka drag av rönnbär och slånbär också. Som förväntat också en del lakrits, lite nötter och en hint av varm jord. I munnen mer av den härliga frukten, balanserad av lite ruffiga men ändå ok integrerade tanniner. Syran är inte jättehög, men det finns tillräckligt för att liva upp vinet. Det medellånga avslutet bjuder på lätt sälta, bra mineralitet och kvardröjande sötsur frukt. En rätt generös nebba som går helt fint att dricka nu, både med och utan mat, men frukten och tanninerna borgar för att långlagring inte ska vara något problem heller. 89-90 poäng.

Eben Sadie - 2008 Palladius och 2008 Sequillo White

Eben Sadie håller till i Swartland och gör några av de mest hyllade vinerna från Sydafrika, ett vinland som väl generellt sett inte mottar speciellt mycket hyllningar överhuvudtaget nuförtiden, av olika anledningar. Jag kan inte säga att jag dricker så väldigt mycket sydafrikanskt men det jag druckit har varit ok och känslan är väl snarast att vinerna helt enkelt inte ligger i tiden. Andra trender råder för tillfället, vilket dessvärre gör att priserna på hyfsad Bourgogne rusar i höjden. 2012 sägs bli den dyraste årgången hittills. Eländes elände... men nog med jeremiader. Är de nått att ha, Eben's vita? Dricks till konfitterade kycklingbröst som brynts hastigt. 

2008 Sequillo White kommer från sidoprojektet Sequillo Cellars. Sequillo betyder enligt hemsidan dry place of great purity. Undrans om det stämmer, och om det i så fall avspeglas i vinet. Druvorna kommer från hela Swartland. Den exakta druvblenden varierar år från år, men Chenin Blanc dominerar. 

Vi får en rätt intensiv bouquet med en bra dos ek. Mogna äpplen, lite tropisk frukt, lätt citrus och en del kryddiga örter. Kanske kan man hitta lite kvitten också, något som sägs vara Chenin Blanc's signatur. I munnen rätt maffig frukt, men bra syra också och ok mineraler. Lite väl mycket ek och en hint av alkohol gör att den där perfekta balansen inte vill infinna sig, men det känns trots detta rätt friskt. 87 poäng.

2008 Palladius kommer från ursprungsfirman Sadie Family Wines där kvalité ligger i fokus. Även här har vi rejält med ek, eller som en inspirerad recensent skriver på cellartracker - enough new oak to build a small hut. Vanilj, brioche, nötter, honung och så vidare i näsan, men här finns också en mycket frisk och vacker frukt med äpplen, päron, en del tropik och lite krusbär. Viognier bidrar med en lätt parfymerad blommighet, vilket fungerar riktigt fint när det som här inte tillåts ta överhanden. I munnen rik, kraftig frukt och mer ek, men den knivskarpa syran och de intensiva mineralerna lyckas faktiskt balansera upp bygget. Avslutet är långt med en hint av grapebeska. 

Vad ska man säga? Jävlar vilket vin. Ett ekmonster på steroider som ändå på något förunderligt sätt är i högsta grad både drickbart och njutbart, åtminstone till en ordentligt smörig kycklingrätt. Jag skulle nog välja något annat till skaldjuren. 91 poäng.

2010 Chanson Bourgogne Rouge Réserve du Bastion

Ny årgång av det här vinet. 2010 anses väl nuförtiden bättre än 2009, men det gäller främst på de högre nivåerna. För generisk bourgogne och village gäller nog fortfarande att 2009 generellt sätt var ett bättre år. Jag har ingen 2009:a att jämföra med när jag nu tar ett glas av 2010 Réserve du Bastion innan resten av flaskan går i grytan.

Vinet är trevligt transparent med ljusröd färg. Doften är lite örtig, men med fin krydda och helt ok frukt. Inte speciellt nyanserad eller komplex, men klart godkänd. I munnen ger småsträva tanniner och lite gröna drag en rätt stram känsla. Den saftiga ungfrukten är något tunn men av fin kvalité med körsbär, lingon och vinbär. Syrorna håller bra nivå och det finns lite jord och kalk med också. Helt klart godkänt. 86 poäng.

Par i bourgogne - 2008 La Chablissienne Château Grenouilles och 2011 Vincent Girardin Saint-Aubin 1er cru En Remilly

Vänner på besök, fiskgryta på bordet. En Grand Cru Chablis och en Saint-Aubin 1er Cru. Matchen bör vara avgjord redan på förhand men skillnaden visar sig vara förvånansvärt liten. 

2011 Saint-Aubin En Remilly från Vincent Girardin är slank i figuren men har redan från början en släng av sötare frukt - äpplen, apelsin och persika -  som rundar av den rätt höga syran. Detta visar sig senare vara kanske den största skillnaden mot chablin, detta att frukten är så närvarande redan från ruta ett. Det är ändå mycket friskt och mineraliskt med fin struktur. Doften är ibland något intetsägande men kommer med lite tid - blommor, lätt honung, ibland en släng brioche. Avslutet är fortsatt friskt med citrusfrukt och steniga mineraler. 88-89 poäng.

2008 ska vara ett utmärkt år för Chablis och här har vi en tvättäkta Grand Cru från kanske världens bästa kooperativ. Grodslottet är initialt mer knuten än föregående vin men kommer efter en stund med något mer seriös frukt, tänkt lite dovare toner av gråpäron, äpple och citrus. Efter en stund lätt rostade toner, också här brioche men även nötter. I munnen kanske ännu högre syra och mer uttalad, kalkaktig mineralitet. Frukten känns något dämpad. Avslutet bjuder på lätt tropisk frukt, citron och kalk. 90-91 poäng.

Visst finns det skillnader mellan vinerna och Grenouille är snäppet bättre, men smakprofilerna är väldigt lika, speciellt efter cirka 20 minuter i glaset, när chablin just börjar öppna sig. Då vete tusan om jag kunnat skilja dem åt blint. Som tur är slipper jag genomgå sådana prövningar och kan njuta istället.

För källaren IV

Produttori del Barbaresco är hyggliga nog att producera en hel radda vingårdsbetecknade riservor som gjorda för nördiga vertikal och horisontalprovningar som ändar i horisontalläge på golvet under bordet. 2008 ska vara en bra årgång för distriktet, producenten och vinerna, vilka har hyllats av bland andra Antonio Galloni. Jag har inte lyckats få tag på / haft råd att köpa / unnat mig (ringa in det val som passar bäst) hela serien men två flaskor vardera av 2008 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Montefico och 2008 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Pora har fått ett nytt hem. Sov gott! (Eller tror ni vinflaskor drömmer mardrömmar om korkskruven?)

2007 Vincent Girardin Meursault 1er cru Les Perrières

Vincent Girardin igen. Les Geneverières imponerade stort och nu har turen kommit till Les Perrières, som ligger i sydvästra hörnet av appellationen, gränsande åt söder mot Puligny-Montrachet. Les Perrières hålls som en av de bästa i Meursault och Jean Lavalle klassificerar i sin "Histoire et Statistique de la Vigne et de Grands Vins de la Cote-d'Or", publicerad 1855, Les Perrieres som Tête de Cuvée, den högsta kvalitetskategorin. Han anser vidare att förutom Le Montrachet finns inga viner som överträffar de från Les Perrières. Årgången är som tidigare 2007. Kan detta verkligen slå Les Geneverières på fingrarna?

Vi får en något slankare skönhet än sist. I doften blandar sig blommor, halvmogna äpplen och päron med brioche och en lätt smörighet. Viss utveckling kan skönjas, men intrycket är fortfarande ungt. Här finns också riktigt härlig citron, både skal och saft. I munnen intensivt med hög syra, mer citron och en fantastisk detaljerad struktur med en hård, stenig mineralitet som ryggrad. Här finns också tyngre, sötaktiga toner som påminner om blommande kaprifol en varm sommarkväll. Avslutet är otroligt härligt. En infusion av citron, smör och mineraler som bara fortsätter. 93 poäng.

Girardin's 2007:or är helt fenomenala. Det är svårt att säga om jag föredrar Genevrières eller Perrières, jag har inte provat dem sida vid sida, men båda är fantastiska viner som dessutom har många år framför sig.

2012 Joseph Mellot Pouilly-Fumé Le Chant de Vignes

Årets sista riktigt varma dagar får luften att dallra över asfalten. Snart drar hösten och mörkret in på riktigt, men än finns tid att dricka något sommrigt. Sauvignong Blanc från Pouilly-Fumé.

Vinet är kristallklart, med en mycket ljus grågul ton. Doften bjuder på frisk havsbris, med tång, salt och musselskal. Frukten är åt det krispigt gröna hållet med omogna krusbär, gröna äpplen, citrus och kanske lite rabarber. I munnen frisk men inte överdriven syra. Känns lite mjukare än väntat med tanke på doften. Frukten har fått någon grad till av mognad och jag anar också lite kiwi i mixen. Avslutet blir åter stramare med salta mineraler och citron. Inte illa. 83 poäng.

2004 Isole e Olena Vin Santo del Chianti Classico

Isole e Olena hålls som en av de bättre producenterna i Chianti och förutom en schysst lineup med rödtjut och en Chardonnay producerar man Vin Santo av hög kvalité. Jag har aldrig druckit något från producenten överhuvudtaget, varken rött, vitt eller sött, men har läst om vinerna både en, två och tre gånger i diverse publikationer. Dags att ändra på det, drickandet alltså, eller snarare frånvaron av dito. 

Kvällens heliga vin har en rätt mörk, rödbrun färg. Doften är riktigt maffig och komplex. Vi får kanderande nötter, citron och apelsinskal, marsipan, saffran och lätt viol. Sniffvänligt så det räcker. I munnen medelstor sötma, fint balanserad av citrussyror. Frukten är intensiv men känns ändå fräsch. Mer av nötterna, med en nypa salt strösslad över. Det finns också en lätt bitterhet, lite som i campari. Balansen är fantastisk. Trots att vinet egentligen är rejält sött, känns det uppfriskande och lämnar en härligt bittersötsyrlig känsla som dröjer kvar i munnen en bra stund. Det här är lätt den bästa Vin Santo'n hittills och kvalar in bland de bästa söta viner jag druckit  överhuvudtaget. Huruvida detta säger mer om min erfarenhet på området än om vinets faktiska kvalité lämnar jag osagt. Vi kan nöja oss med att kryptiskt konstatera att jag nio gånger av tio föredrar rött framför sött och att runt hälften av allt jag dricker är vitt. Vinet rekommenderas i vilket fall som helst starkt. 93-94 poäng.

Sådan husse sådan hund

2009 Maison Roche de Bellene Bourgogne Rouge Cuvée Réserve

Nicolas Potel gör flera olika Bourgogne Rouge under namnet Maison Roche de Bellene och det är inte lätt att hitta info om de olika versionerna. På systembolaget finns en Bourgoge Pinot Noir Cuvée Vieilles Vignes, och söker man vidare lite hittar man också Maison Dieu och Cuvée Gerard Potel. Inget av dessa viner finns dock på vinmonopolet, här kör man istället med Cuvée Réserve. Att hitta jämförelser eller indikationer på eventuella kvalitetskillnader mellan de olika vinerna är inte lätt, faktiskt omöjligt med en snabb googling, vilket är all energi jag orkar lägga på saken. 

Vinmonopolets version bjuder på en härlig doft av rödfrukt med bra mognad och en del seriösare mörka undertoner. Det finns en del värmande ek och kryddor också i form av vanilj, kanel och lätt peppar, kombinerat med en elegant blommighet. Riktigt fin Pinot helt enkelt. I munnen mer av den mogna frukten. Det är inte det slankaste djuret vi har att göra med här, men syran, tanninerna, strukturen och mineralerna finns med och balanserar faktiskt '09 frukten utan större problem. Visst är det kanske lite ruffigt, tankarna går inte direkt till silkeslen Volnay, men ändå imponerade välgjort. Jag får smuggla med mig en flaska till Sverige och jämföra med Vieilles Vignes. 89 poäng. 

Etiketten ger en hel del intressant information för kalenderbitare. Druvstockarna växer på en blandning av lera och kalksten, 234 meter över havet i en syd-sydvästlig sluttning och har en genomsnittlig ålder på 50 år. Planteringsdensisteten är 10 000 stockar per hektar, lustigt nog översatt till feet på engelska. Druvorna plockades för hand den 6:e, 10:e och 14:e september. Endast naturlig jäst användes, élevage på ekfat, ingen klarning. Hela härligheten tappades på flaska den 19:e januari 2011 och det blev totalt 35989 flaskor varav kvällens är nummer 5096. 

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Det här är något av en främmande fågel på vårt bord. Aglianico har jag inte mycket erfarenhet av och den jag har har väl inte direkt gett mersmak, i alla fall inte så mycket att jag gett mig ut på jakt efter fler exemplar. Denna sent mognande röda druva kommer ursprungligen från Grekland men spreds till Italien redan under antiken och nuförtiden är den utdöd i moderlandet. Vinerna är kända för kraftiga tanniner och hög syra, vilket gör att lagring ofta är närmast obligatoriskt. 

Mastroberardino är en av de bästa producenterna av Aglianico. I alla fall är det en av de mest välkända. Man har producerat vin i snart ett och ett halvt sekel, firman registrerades 1878 och vinet Radici har varit med från starten (Edit: Tydligen tillkom namnet Radici först 1986, tidigare var namnet Taurasi Riserva och första årgången var 1928. Se kommentarer) Det var Mastroberardino som satte regionen på kartan, framför allt med årgång 1968 av Radici, ett vin som enligt ryktet fortfarande håller hög klass.

1999 var också ett bra år och 14 år är alltså ingen ålder för en Taurasi. Vi får ett mörkt rubinrött, men förvånande transparent vin, med begynnande tegelfärg i kanten. Doften visar också en del mognadstecken. Vi får torkade, lätt brända örter, varma tallbarr, kåda, en lite tung blommighet, tobak och lätt rök. Jag får den härliga känslan av att vandra under tallarna någonstans i  syditalien en varm, solig dag, med en lätt, varm bris i ansiktet, torra tallbar under fötterna och doften av varm kåda, vilt växande kryddor och jord i näsan. Underbart!

Här finns en del frukt också, mest mörka körsbär, men det känns som om den slängts i med en axelryckning: det är liksom inte frukten som är poängen, även om den självklart är en viktig komponent i helheten. Körsbärskärnorna är naturligtvis med också, liksom lätt bränd tomat, lite eukalyptus och lakrits. I munnen är tanninerna fortfarande påtagliga, men på väg att rundas av. Intrycken är annars ungefär som i doften med örter, jord, tobak och liknande som dominerande inslag, och frukten mer som en stöttepelare än det centrala ornamentet. Syran är fortfarande med i spelet, liksom en bra skopa mineraler, vilket sammantaget ger ett rätt piggt, om än lantligt ruffigt intryck. Mat är nödvändigt för att få full utdelning, gärna något gräddigt eller ostigt för att runda av tanninerna lite till. Vinet bjuder i alla fall på riktigt njutning i hederlig, gammaldags stil. Tål säkert ett decennium eller två till i källaren om så önskas. 91-92 poäng. 

2010 Domaine Michel Juillot Mercurey Blanc

Bra vardagsbourgogne är svårt att hitta. Hos de bättre producenterna kan även generisk bourgogne och village kosta mer än det smakar, eller åtminstone mer än vad som känns bekvämt en sketen vardag mitt i veckan. Bäst är oftast att leta runt efter bra producenter i de byar som inte riktigt nått stjärnstatus, till exempel Michel Juillot i Mercurey. En av bourgognes äldsta producenter - familjen har bott i Mercurey sedan 1400-talet, minst - som producerar utmärkta viner från sina dryga 32 hektar vingårdar i Mercurey och Aloxe-Corton. Nuförtiden drivs egendomen av Michel's son Laurent, men man har behållit det gamla namnet.

Vi får ett vin med mycket ljus färg. Doften är först något intetsägande men med luft och stigande temperatur kommer en del blommor, äpple och omogna persikor. I munnen bra syra och en lätt mineralkänsla - kalk och lätt rök. Frukten finns där, kanske något tunn, men är man generös säger man elegant istället. Medelångt, citrondominerat avslut där mineralerna blir tydligare. Klart godkännt och med en prislapp på cirka 150 kronor kvalar det in i vardagskategorin utan att det svider för mycket. 86-87 poäng

2010 Tenuta delle Terre Nere - Santo Spirito versus Guardiola

Den Sicilianska producenten Tenuta delle Terre Nere är nästintill sönderkramad av alla svenska bloggare, som alla verkar älska vinerna. Jag är inte helt obekant med producenten, deras basvin Etna Rosso har slunkit ned flera gånger tidigare, men av någon outgrundlig anledning har det aldrig blivit nån bloggpost trots att jag inte avviker från mängden utan gillar vinet skarpt. Det blir nu rättning i ledet med inte mindre än två viner och vi har höjt oss en nivå från basblasket. Showdown mellan vingårdsbetecknade Guardiola och Santo Spirito. Årgången är 2010, druvorna Nerello Mascalese och Nerello Cappucino.  Vingårdarna ligger inte mer än ett hyggligt stenkast från varandra. Kan det verkligen bli någon skillnad? Plopp! Plopp! Korkarna ryker. Ready, set go!

Guardiola ligger högst av de två vingårdarna. Doften är lite volatil och liköraktig, med mogen, småvarm men ändå elegant frukt som balanserar mellan ljusa hallon och mörkare moreller. En hel del bränd örtighet, tjära och lite rök. Bra struktur i munnen med rejäl ryggrad, men kanske något tunnare frukt. Medelhög till hög syra och rätt intensiv mineralkänsla. Kvaliteten är hög, men det saknas ändå något. Doften är mycket fin men i munnen känns det ibland nästan flabbigt. Likörkänslan blir väl tydlig emellanåt, samtidigt som tanninerna är lite oslipade och kantiga. Trots de här invändningarna ett mycket bra vin och med några år i källaren kan nog de sträva kanterna rundas av. 90-91 poäng just nu. 

Santo Spirito ligger precis nedanför Guardiola på lite djupare och fetare jord. Vi får också ett mer uttrycksfullt och generöst vin. Grunddragen är naturligtvis mycket likartade. Santo Spirito upplevs som mjukare, men samtidigt elegantare och med mer energi. Frukten känns yngre och friskare och går något mer åt det ljusa håller. Här finns också en härlig köttighet uppblandat med örterna och röken. Mineralerna är ännu piggare än hos brorsan. Här är vi mer eller mindre ute och slickar på lavafälten och balansen mellan syra, struktur och frukt är fantastisk. Även om det här säkert kan gotta till sig lite med lagring är behovet inte lika uppenbart, rejäl luftning räcker. Supergott! 92-93 poäng.

Santo Spirito får i stort sett samtliga röster runt bordet även om doften hos Guardiola i sina bästa stunder matchar Santo Spirito. Det är lite förvånande att mineralerna var så pass mycket tydligare i Santo Spirito. I min hjärna är fetare jord ofta lika med mindre mineralitet, men så enkelt är det alltså inte. Flaskan med Santo Spirito töms helt på sitt innehåll, men det blir en skvätt Guardiola kvar till nästa dag och då är vinet mer balanserat, så lagring är som sagt att rekommendera. Båda vinerna är väl värda att leta efter.

2010 Domaine A. F. Gros Beaune 1er Cru Les Boucherottes

För några år sedan drack jag årgång 2005 av det här vinet. Det var fint, men jag tyckte då att det var i en lite knuten fas och har inte haft möjlighet att prova det igen senare. Nu finns 2010 på hyllorna och i hopp om att dricka det på ungfrukten till kvällens ugnsstekta fasan rycker jag korken. 

Rätt mörk färg, om än transparent. Direkt ur flaskan rätt knutet. Luft, luft! Snurra, snurra, nosa, snurra, nosa. Jodå, här finns det frukt. Den är ljust röd. Mer snurr och luft. Jordgubbar, hallon, röda vinbär. Mer luft. Väntan. Nu kommer lite mörkare, kärvare toner också: en släng av slånbär. Slånbären växer tydligen i en rabatt eller på en blomsteräng för gradvis växer den initialt helt frånvarande blommigheten till sig och blir en hel bukett. Härligt!

I munnen är vinet rätt kärvt med tydliga tanniner och en del ekinfluenser. Frukten är dock tydlig och här finns mineral och syra så det räcker och blir över. Med luft blir balansen bättre och med mat lyfter det ännu mer. Avslutet är småkärvt med fin pepprighet och lång syrlig mineralsvans. Fint, men även om det är trevligt med unga viner tror jag en rejäl tur i källaren är det bästa alternativet för det här vinet. 90-91 poäng.