torsdag 29 december 2011

2006 Travaglini Gattinara


En av norra italiens mindre kända regioner, i skuggan av barolo och barbaresco, är gattinara, som också den har DOCG status. Gattinara ligger i norra Piemonte cirka 8 mil norr om Turin. Kommunen gränsar till ghemme, ytterligare en DOCG. Precis som hos de mer berömda grannarna är det Nebbiolo som dominerar. Områdets mest välkända producent Travaglini är tillika en av de största med 42 hektar planterade vingårdar. De har, som ni kan se på bilden, en speciell flaska till sina viner, som sägs vara designad för att den ska vara lättare att hälla ur. Kvällen vin är 100% Nebbiolo och lagras 2 år på en blandning av barrique och botti. Dricks till boeuf bourguignon.

Transparent men rätt mörk färg med lite blekare kant. Doftar inte så mycket till att börja med, mest sura körsbär och lite mossa, men efter en stund mer, om än försiktig, frukt. Lite brödkryddor kommer oväntat in på ett hörn tillsammans med lite vanilj och menthol. I munnen ok syra men väl tunn kropp. Det känns snipigt. Tanninerna är rätt sträva och känns lite omogna. Frukten är bra men för finlemmad för att balansera upp övriga komponenter. Ett ok vin som gör sitt jobb men inga glädjeklockor ringer. Med lite lagring kan det nog bli bättre om frukten inte dör helt. 82 poäng

söndag 25 december 2011

2005 Thierry et Pascal Matrot Mersault


En vanlig sketen vardagskväll mol alena i ödemarken. Efter en dag där alltför mycket tid lagts på vinsurfande, där alltför många önskeinköpskorgar med en suck raderats, där samtliga olästa blogginlägg på min lista här på blogger skummats igenom, då är jag f-n i mig förtjänt av en flaska vin. Åtminstone intalar jag mig själv det när frestelsen plötsligt blir övermäktig. En snabb inventering i minikällaren. Det ska vara ett vin som inte smyger runt och är svårt, som inte tassar försiktigt på tå, inte knyter sig efter minsta sniff, inte är blygt och finlemmat. Dessutom ska det passa till den pasta med zuccini och skinka i gräddig sås som jag redan har på spisen. Det lämnar i stort sett bara ett alternativ; den enda vita bourgogne som jag har här norr om polcirkeln, alltså vinet i inläggstiteln. 

Korken ryker, en stabil baddare av god kvalité verkar det som. Sällan har jag sett en så solid barkbit. En skvätt av det ljust gyllene vinet (med grå blänk) i glaset och så första sniffen. Lite knutet är det så här 10 sekunder efter öppning, men i alla fall sunt. Ingen premox här. På bara några minuter blommar doften ut och utvecklar sig sedan fint under närmsta timmen. Först kommer lite rostat bröd följt av försiktig tropisk frukt som successivt förstärks. Snart ansluter rumstempererat smör, mandlar, nötter och en trevlig mineralitet. I munnen har vi frisk och fin syra som åtminstone initialt är lite skarp och grön i kanten men lugnar sig sedan. I munnen följer frukten samma mönster som i doften, det vill säga först knuten och sedan alltmer generös. Kanske går det här mer mot citrus än i doften. Redan från början finns rostade och oljigt smöriga toner med, speciellt i eftersmaken, som är föredömligt lång och utvecklar en mycket trevlig mineralisk, citronsur-söt karaktär med lätt rökiga inslag. Yummy! Nu har jag inget att jämföra med och det var en stund sedan jag drack vit bourgogne (det har varit riesling för hela slanten) men det här smakar helt enkelt sabla gott. Ett generöst och rejält vin utan krusiduller, precis vad jag önskade mig! Inte på samma nivå som Bonneau du Martrays Corton Carlemagne men så kostar det också bara en tredjedel så mycket. 90-91 poäng.


P.S. Jag sitter inte mol allena på juldagen. Det här var tidigare i veckan. D.S.

onsdag 21 december 2011

Nikka From the Barrel


Japanerna det här med whisky. Vad som för några år sedan var något av en hemlighet för de särskilt invigda är nu ett etablerat faktum. Tillverkningsmetoderna är med eller mindre copy-paste från skottland. Den japanska whiskyns fader, Masaka Taketsuru, kom från en familj med lång tradition av sakebryggning.  1918, vid 24 års ålder reste han till skottland för att studera kemi. När han efter tre år reste tillbaka till japan hade han hunnit få en gedigen insikt i whiskybränningens mysterier och dessutom hunnit gifta sig med en äkta skottska. Tillbaka i japan startar han tillsammans med en affärspartner destilleriet Yamazaki, men efter några år uppstår en konflikt och Taketsurur lämnar företaget och startar ett nytt destilleri lägre norrut. Det får namnet Yoichi. Dessa två destillerier är ursprunget till de två företag som fortfarande dominerar den japanska whiskymarknaden; Suntory och Nikka. 

Tillverkningen skiljer som sagt inte så mycket mot skotsk whisky, men lagringen har andra förutsättningar, då temperaturvariationen över året är mycket större i japan än i skottland. Det är osäkert om japansk whisky har någon speciell karaktär som kan sägas vara rent japansk. Någon enhetlig stil finns inte, tvärtom tillverkar man ett stort urval av stilar, ofta i samma destilleri. Möjligen kan man säga att whiskyn generellt tar åt sig mer smak från faten på grund av de stora temperaturvariationerna. I min erfarenhet är  lägstanivån väldigt hög och de bästa tappningarna hör definitivt till världseliten. 

Nikka From the Barrel är en blend av grain och maltwhisky från destillerierna Miagikyo och Yoichi. Lagring sker på first fill bourboncasks. Wiskyn har vunnit flera utmärkelser. Den säljs oftast på fyrkantiga 50cl flaskor. Priset är överkomligt, men den höga alkoholhalten , 51,4%, gör att det sticker iväg på systembolaget. Försök hitta den utomlands. 

Färgen är djupt gyllene. I doften får jag omedelbart intryck av smörkola och toffee, därefter russin och exotisk frukt. Här finns och nötter och en fin malt. Munkänslan är fet och oljig, och nästa omedelbart exploderar smakerna, framburna av den höga alkoholhalten. Här finns mer smör och vaniljtoffee, kombinerat med en tydlig kryddighet med inslag av ingefära och pepparkaka. Riktigt j-vla gott och maffigt! Finishen är varm, söt och smörig. Mot slutet smyger sig en liten bitter ton in. Den klart bästa blend jag druckit. En perfekt slamkrypare i en provning. 90 poäng.

söndag 18 december 2011

Trippeltomatsås


Trötta på krossade tomater på burk? Här får ni en riktigt smakrik och mustig tomatsås. Grundreceptet kan varieras, jag fräser till exempel ofta lite chili med löken för extra hetta. Zuccini, ärtor eller bönor funkar också bra. Basreceptet är som följer, cirka 4 portioner.

Trippeltomatsås
12 st cocktailtomater
4 st stora, mogna tomater
1 paket soltorkade tomater
1 msk tomatpuré
2-3 schalottenlökar
2-3 vitlöksklyftor
olja
salt
valfria örtkryddor


Fräs löken mjuk i olja på medelvärme i en gryta eller kastrull. Tillsätt vitlöken och fräs till också den är mjuk. Lägg i en rejäl matsked tomatpuré. Hacka de torkade tomaterna. Hacka de stora tomaterna. Lägg hacket i grytan tillsammans med cocktailtomaterna. Tillsätt ev. lite vatten. Salta försiktigt. Låt puttra under lock 10-15 minuter. Späd med vatten vid behov. Tillsätt mot slutet ev. lite örter. Oregano är min favorit för tillfället. Servera med nykokt pasta och riven parmesan. 



lördag 17 december 2011

2009 Markus Molitor Riesling Trocken


Vin nummer två i Molitor veritkalen blir årgång 2009. Några vänner har samlats i köket för att smäcka i sig några blandade smårätter; bruchetta med tomatchilli, tryffelomelett och en sallad på kål, äpplen och stekt korv för att stilla hungern i väntan på huvudrätten. Till detta dricks alltså ovan nämnda moselbarn. Vi får ett vin med frisk syra och hårda, ståliga mineraler. Skillnaden mot 2008 är uppenbar. Betydligt stramare. Den mogna frukten och lite söta blommigheten lyser med sin frånvaro. Har får vi istället en tysk soldat i sträng givakt med mängder av välpolerad metall och kalkgrus under fötterna. Jag trodde 09:orna skulle vara fruktiga med lite snällare syra (eller är jag ute och cyklar nu?). Ett mycket korrekt vin, som jag upplever som lite tråkigt. Är det maten (som väl inte är direkt vinvänlig, intrycket är dock samma både före och efter matintaget), årgången eller ett års mindre flaskmognad? Jag vill i vilket fall som helst tillbaka till den lekfulla '08:an! 84-85 poäng för kvällens vin. Ska bli intressant att se på 2010. Kommer syrorna vara over the top?

torsdag 15 december 2011

Mörk porter


Jag skriver sällan om öl och ärligt talat är det inte så ofta jag dricker öl över huvud taget. Ibland på fester och på krogen, men sällan annars, men det här ölet måste jag bara skriva några rader om. Upplevelsen är så.. så.. tja, vad ska man säga? Unik? Jag häller upp i ett lite större vitvinsglas från Hadeland Glassverk. Serien heter Odyssé och kan rekommenderas; bra, inte så dyrt och med livstids knusegaranti. Går ett glas sönder kan du hämta ut ett nytt mot uppvisande av foten med den inristade loggan. Över till den unika ölen; Sigtuna Höstporter. Färgen är mycket, mycket mörk, i stort sett svart. Doften bjuder på mörka toner av choklad och rostat kaffe. I munnen är det förstås matigt och mörkt men med en elegant, fruktig anstrykning som gör att det inte känns så tungt som man kunde väntat sig. Här finns också en del beska och brända toner, fint balanserande mot en lätt sötma. I like! Trots den påstådda elegansen är det här inte en öl man bälgar i sig flaska efter flaska. Själv tror jag till och med att jag helst delar en flaska med en god vän, en ruggigt höstig västkustkväll framför brasan.

onsdag 7 december 2011

2008 Markus Molitor Riesling Trocken


Markus Molitor håller till i Moseldalen och producerar en habil uppsättning viner. Sedan Markus tog över egendomen från sin far 1984 har kvalitén succesivt förbättrats och arealen ökat. Odlingarna omfattar nu hela 40 hektar, vilket gör egendomen till en av de största i Mosel. Några av de mest välkända lägena finns representerade, som till exempel Zeltinger Sonnenuhr, Zeltinger Schlossberg, Wehlener Sonnenuhr, Ürziger Würzgarten och Graacher Domprost. Riesling dominerar naturligtvis men man producerar också försvarliga mängder av Wiessburgunder och Spätburgunder.

Instegsvinet heter helt enkelt Riesling Trocken. Det kostar småslantar och smakar för det mesta riktigt bra. Senast jag var på vinmonopolet stod tre årgångar bredvid varandra i samma hylla. 2008, 2009 och 2010 fick alla följa med hem. Naturligtvis hade jag en härlig vertikal i åtanke, men med tanke på att jag sitter ensam uppe i den höga nord så har det inte blitt nått med de högflugna planerna. Det får bli en flaska åt gången och jämförelser i minnet. Vi börjar med äldsta flaskan, alltså 2008. Vinet har en fin, ljust gyllene färg med klara reflexer. Doften uppvisar redan en del mognad med en lätt nötighet, men domineras av lime, päron och fläder med diskret sötma och flintiga mineraler. Här finns också en honungsaktig blommighet som ytterligare bidrar till det lätt söta intrycket. Mycket trevligt, men fel årstid. Det här är ett sommarvin som ska njutas över en långlunch en ljummen julidag. Nåja, jag ska inte låta detta ligga vinet i fatet. I munnen medelhög syra (för tysk riesling alltså) som hunnit rundats av i kanterna, sötmogen frukt och oljiga mineraler. Det hela ger ett mycket behagligt intryck. Vinet lägger sig skönt tillrätta i munnen. Inte det mest finstämda och mineralvibrerande nervösa fullblod, utan mer en sammetslen, ständigt spinnande huskatt, men med klorna i behåll (i form av de ändå mycket närvarande mineralerna och syran). Det här är (trots allt) Mosel ut i fingerspetsarna, ursprunget är inte att ta miste på. Avslutet är långt, mineraliskt och lite sött. Fina fisken! 88 poäng.

söndag 27 november 2011

Hummer och annat gott


Hemma på bästkusten en hel vecka. Lyx! Hummersäsongen har ju varit igång en stund nu och priserna har blivit något mer rimliga, även om det inte direkt är någon man äter varje dag, då får plånboken akuta magsmärtor. Men ikväll slår vi på stort och inleder middagen med en röd best. Hummern delas i två halvor och täcks med krossad vitlök, smör och gruyere. En snabbis under grillen i ugnen och sen är det bara att hugga in. Så enkelt, så gott! Vad kan man dricka till detta annat än champagne?


En flaska Heriot Brut Millésimé 1995, inköpt från Fine & Rare och enligt uppgift OD, dvs. original disgorgement, har fått följa med upp från källaren. Vinet är ljust halmfärgat. Doften är djup med en del mognadstoner av svamp och ädelost. Frukten är mogen med äpple, lätt citrus och aprikos blandat med jordgubbar och här finns också lätt rostade toner. Elegant och komplext. Vi smakar; moussen är medelstor, munkänslan överaskande frisk. Lite mer citrustoner än i doften och mer jordgubbar, uppblandade med härligt kräm-fluffig grädde. Super! Litte nötter och brieost tillför koplexitet. Det här är moget men inte på väg utför. Eftersmaken kunde kanske varit lite längre, avlutet känns något tunnt, men på det hela tagen en riktigt, riktigt bra champagne. 93-94 poäng.


En halv hummer blir man ju inte mätt på. Vi följer upp med lamminnerfilé med höstiga tillbehör i form av smörkokta morötter, jordärtskocksstomp, svampsås och grillad zuccini. Champagnen är slut och vi rör oss in i rödvinsterritorium istället. 2001 Domaine de Beaurenard Chateauneuf du Pape får göra lammet sällskap. I glaset är vinet transparent med mörkt rubinröd kärna. Doften är initalt lite knuten men kommer sig sedan, även om den aldrig klamrar sig upp till någon större intensivitet. Intressant, komplex och elegant är adjektiv som passar bättre. Här finns en tydlig ton av varm örtaträdgård och torkade löv uppblandat med en diskret frukt dominerad av mörka körsbär och hallon. Lätt rostade toner smyger sig in mellan varven. I munnen är frukten tydligare, vilket är klart positivt. Syran är medlehög och tanninerna rätt snälla vilket leder till en len men lite snäll munkänsla. En hel del jordig undervegetation och svamp ligger i bakrunden. Eftersmaken är längre än förväntat, vinet liksom klamrar sig fast i slemhinnorna och den rostade karaktären blir än tydligare. Ett kul vin som uppförde sig lite annorlunda än förväntat. Doften är för knuten och klen för att det ska bli riktigt bra, men det lirar fint i munnen. 89 poäng.

Efter den här mastodontmiddagen stupar vi  något berusade i säng, utan den planerade efterrätten. Sömnen kommer snabbt.


P.S. Bilderna är tagna med E's iphone, så kvalitén är inte den bästa tyvärr D.S.

onsdag 9 november 2011

2006 Guigal Hermitage Blanc


En förrätt med tillhörande vin som avnjuts i goda vänners lag. Det är otroligt hur mycket roligare och mer inspirerande det är att laga mat till människor som verkligen uppskattar och förstår god mat. Tack O och J för att ni förgyllde en stackars landsförvisad eremits tillvaro några dagar.

Pilgrimsmussla med pocherad kål, smörstekta äpplen och syrad rotselleri.

2006 E. Guigal Hermitage Blanc

Pilgrimsmusslan får en snabb tur i het stekpanna för den där lätt frasiga stekytan. Äpplena skärs mycket tunt och läggs ned i hett brynt smör, som just tagits av värmen. Rotsellerin tärnades smått tidigare och snabbsyrades några timmar i kylskåp. Hela salladskålblad får 30 sekunder i kokande, saltat vatten. Allt monteras med kålbladet underst. Brynt smör ringlas över. Inspirationen kommer från en middag på numera sorgligt nog nedlagda restaurang Trio. Gott och inte särskilt svår att laga. Timingen är dock viktig så att ingen av de varma komponenterna hinner kallna. Tyvärr missade jag helt att ta något foto på härligheten, extra synd eftersom det är lätt att få till en snygg uppläggning.

Gästerna har att välja på tre viner och flaskan som till slut får sätta korken till är 2006 E. Guigal Hermitage Blanc, inhandlad några veckor tidigare på vinmonopolet. Kommer det här unga vinet att vara open for buissness? 

Färgen är gyllene med gröna stänk. Initialt som väntat knutet. Doften avslöjar först mest lite peppar och svag citrus. Utvecklingen i glaset går dock rätt snabbt och snart får vi en tyngre frukt med tropiska inslag uppblandat med gröna citrusfrukter och nygräddad bröd (låter sexigare än jäst, som också kan användas för att beskriva intrycket). En del smör lindar in de tunga, metalliska  mineraltonerna. På tungan märks först en rätt hög syra och sedan kommer en del frukt, lite mer diskret än i doften. Mycket utpräglad mineralitet av tyngre typ med jord, järnfilsspån och krita. Eftersmaken är lång, torr och pepprig med inslag av bränt smör.

På det hela taget ett mycket trevligt vin som är mognare än väntat. Fungerar utmärkt med de smörigare komponenterna i maten men i kombination med den syrade rotsellerin skär det sig rätt rejält. Halvlyckad kombo alltså. 90 poäng till vinet blir det.

söndag 6 november 2011

Vinprovning på To Rom og Kjøkken, Trondheim


Trondheim är en riktigt charmig stad. Om jag någon gång skulle flytta för gott till Norge tror jag det skulle bli hit. Centrum ligger på en halvö, med havet på ena sidan och Nidelven på två och en halv sida. En relativt smal landtunga förhindrar att halvön blir en ö. Staden är full av historia med gott om gamla charmiga kvarter och rester från de olika epokerna i stadens långa historia. Självskriven höjdpunkt är Nidarosdomen, en fantastisk katedral i mestadels gotiskt stil med makalösa stenhuggerier. Visserligen är de flesta av senare datum, en stor renovering påbörjades år 1869 och avslutades först så sent som år 2001, men de är fantastiska ändå. Det finns också gott om restauranger och butiker av allehanda slag. Gatulivet är myllrande, säkert till stor del på grund av alla studenter som flockas till stadens universitet. Intrycket blir lite som en mix mellan Lund, Uppsala och någon charmig mindre hamnstad. En weekend går snabbt åt och ett besök rekommenderas varmt för er som inte varit här.


Men nu ska den här bloggen inte förvandlas till en resebroschyr, över till väsentligheterna. Anledningen att jag överhuvud taget är i Trondheim är naturligtvis jobb och inte semester. En kongress fyller större delen av dagarna, men som tur är ordnas också kvällsaktiviteter. Jag är inbokad på vinprovning med efterföljande middag på restaurang To Rom og Kjøkken. Mina förväntningar är inte särskilt höga då det i programmet står att provningen riktar sig till nybörjare, vilket i min erfarenhet brukar innebära rätt trista, oftast billiga viner som säljs till överpris, men jag tänker att det säkert blir ett utmärkt tillfälle att socialisera. Som tur är har jag ikväll helt fel, åtminstone vad gäller vinerna. Vi börjar med champagne. Två frivilliga till att sablera flaskorna efterlyses. Jag nästan studsar upp ur stolen. Även om jag sett flaskor sableras har jag aldrig gjort det själv tidigare så det är med viss upphetsning jag fattar sabeln och drämmer till mot glaskanten högst upp på flaskhalsen. Poff! Korken med vidhängande liten glasring flyger iväg. Det var ju inte så svårt. Tricket, enligt provningsledaren, är att slå längs med skarven i flaskan, då den är lite svagare här. Så har man lärt sig något nytt ändå!


Michel Turgy Reserve Selction Blanc de Blanc Grand Cru är en riktigt trevlig bekantskap med tydliga drag av jäst och nötter i nosen, kombinerat med en något diskret frukt med drag av bokna äpplen. Musten är fin och mycket len. Medelhög syra och matig känsla med bröd, åter nötter och äpplen. Utmärkt matvin. 88 poäng.


2009 Domaine Didier Pabiot Pouilly Fumé uppvisar en mycket typisk druvkaratär med krusbärsbad, kalk och enstaka stänk av honung. Bra syra med frisk munkänsla och fin mineralitet. Efter en stund kommer den lilla sötman jag tyckte mig känna i doften smygande också i smaken. Man kunde önskat sig lite mer koncentration i frukten som nu mest består av peardrops. Finishen är dock föredömligt lång och syrlig. 87 poäng. Dags för de röda vinerna.


2002 Domaine Lorenzon Mercurey Champs Martin 1er Cru har en fint tegelfärgad kant och rubinröd kärna. Vinet bjuder direkt på en strålande doft av mognen frukt; hallon, vinbär och lite björnbär.. Här fins också massor av undervegetation, mörat kött, och svamp. I munnen är det tyvärr inte lika fantastiskt. Den härliga komplexiteten i doften är här inte lika tydlig, men vi får ändå ett klar levande vin med bra syra och kvarvarande bett i tanninerna. Avslutet är långt, fruktigt och mineraliskt. Så här ska mogen pinot smaka, ett härligt vin! 90 poäng. Över till kvällens oldie.


1993 Domaine du Galet des Papes Chateauneuf du Pape Vieilles Vignes är först lite diskret i doften. Jag anar hö och välhängda charketurier. Rejält moget är det. Efter en stund kommer lite kolaböno och en del vegetala, småruttna toner. Mycket mogna jordgubar ochlite peppar. Inte helt och hållet angenämt måste jag säga. I munnen lever vinet dock upp och ger ett mycket bättre intryck. Det är liv i gamlingen som har en oväntat hög syra och mjuka, fint integrerade tanniner. Alla komponenter sitter plötsligt på plats. Här finns långa rader av köttiga biffar och lufttorkad skinka, lätt uttorkad frukt med nu ytterst angenäma jordgubbar och en del kryddor. Finishen är lång och lite småvarm. Synd att doften inte höll samma nivå. 90 poäng, för den härliga upplevelsen i munnen.

Efter provningen får vi en utmärkt middag med svampsoppa, kalv och chokladmousse, och fler viner. Allt var till belåtenhet och jag får en snabbtur i vinkällaren också där allehanda godbitar ligger och väntar, till klart humana priser måste jag säga. Om ni råkar befinna er i Trondheim, tveka inte. To Rom og Kjøkken är väl värt ett besök.

fredag 4 november 2011

2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva


Ytterligare ett barnarov, men vad gör man när Bordeaux 2005 känns urgammalt om man hittar en flaska på monopolet. Nå, det här är inte franska droppar, utan nektar från Italiens gröna land, där små citroner gula... o.s.v. Landet av mjölk och honung där jag hoppas kunna dra mig tillbaka på min ålders höst. Maten, vinerna, kulturen, skidåkningen; norra Italien has it all  och åtminstone vad gäller vinerna så är det Piemonte som är qvintessensen av Italien. Ca'Rome' ligger på toppen av Rabajà, en av Barbarescos bättre jordhögar och man äger också vingårdar i Serralunga d'Alba där man skriver Barolo på etiketterna. Vinerna produceras i traditionell stil med lagring i stora botti. Vinet dubbeldekanteras och dricks till lammelår provencal.

Lammelår provencal
Tag ett lammelår, späcka det med vitlök och rosmarin, gnid in väl med citron och salt. Tag inkråmet från en limpa, blanda med någon deciliter olja, ett par krossade vitlöksklyftor, det rivna skalet och saften från en citron samt ett knippe persilja, hackad fint. Lägg köttet i en ugnssäker form och täck med 2/3 av brödblandningen. Resten blandas med 2 dl riven ost, gärna någon smakrik variant som parmesan eller västerbotten. I med klyftad potatis, tomater och strimlat citronskal i formen. Ringla olivolja och strö salt över. Baka i ugnen på 125 grader till 55-60 grader innertemperatur på köttet. Ta ut och fördela ost/bröd blandningen över steken. Höj till 200 grader på ugnen och låt köttets temperatur gå upp till 65-70 grader, beroende på hur rosa ni vill ha det. Ta ut, låt vila 10 minuter och hugg sedan in!





Vinet då? Jo, 2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva levererar bra redan i sin späda ungdom. En elegant frukt med röda bär i form av jordgubbar, hallon och en del kärvare inslag - slånbär kanske? Här finns också en lite dammig och småvarm örtagård som på ett förtjusande sätt svävar runt i bakgrunden. I munnen ungt och lite kärvt men rejäl syra, men med en förlåtande, inbäddande frukt och faktiskt rätt silkiga tanniner. Något mörkare känsla än i doften med drag åt mogna plommon. Medellångt avslut. Ett härligt, ärligt och välgjort vin som är synd och skam att dricka utan mat, så det är bara att sno ihop någon lagom rustik och mustig kötträtt innan ni korkar upp. 90 poäng.

onsdag 2 november 2011

2010 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Kabinett


Dr. Loosen drivs av Ernst Loosen och behöver väl inte någon introduktion. Från att ha varit en av de verkliga nyskaparna i Mosel för 23 år sedan då han tog över efter sin far får han väl nu nästan sägas tillhöra det gamla gardet. Vinerna är alltid välgjorda och ofta prisvärda. 2010 var en besvärlig årgång (Ernst kallar den "extrem och motsägelsefull") med mycket skiftande väder och länge såg det ut att bli ett riktigt dåligt år, efter en lång räcka mycket bra årgångar. Oktober bjöd dock på bra väder och även om skörden blev liten anses kvalitén vara hög.  De mest framträdande egenskaperna är högre syra och mer koncentrerad frukt än normalt. Botrytis var utbrett  och de sötare vinerna sägs vara fantastiska. Mina tidigare erfarenheter av årgången, begränsad till enklare viner, stämmer väl överens med denna bild, speciellt den enormt höga syran är svår att missa.

Ernst's  2010 Wehlener Sonnenur Kabinett upplevs också mycket representativt för årgången. Ljust gyllene färg. I nosen en intensiv frukt dominerad av friska päron och några stänkt citron uppblandat med lite fläderblommor. I munnen hög syra men också sötare än normalt, känns nästan som spätläse. Vanligtvis sätter Ernst gränsen för mustvikten  i sina kabinett vid 83 Oechsle men 2010 var man tvungen att höja till 85, vilket gett högre sötma. Frukten är härligt vibrerande och trots de intensiva intrycken bevarar vinet en bra elegans. Avslutet är långt och utpräglat mineraliskt. Ett härligt litet vin som verkligen har charm. 88 poäng.

tisdag 25 oktober 2011

Terrenos Vinotek


Ett trevligt ställe i huvudstaden där man kan prova vin och få sig en matbit om man är hungrig. Kvällen viks åt den förstnämnda aktiviteten då matintaget redan är avklarat. Här följer några korta notiser.

2009 Terreno Pinot Nero
Hallonsaft med lagerblad. Sträv och ogin. Ingen hit. 76 poäng.

2009 Havana Hills Wine, The Fig
Sauvignon Blanc från sydafrika, kan det va nått? Doften är druvtypisk men knuten och ung. Nässlor, krusbär, blommor. I munnen lätt med mer av samma sak som i doften. Kan jag också ana lite fikon? Ok, men inte mer. 82 poäng.


2010 Birichino Malvasia
Från det soliga kaliforninen. Doften bjuder på päron och söt fläder. Lite väl inställsam. I munnen dock stramare än vänta med bra syra. Lätt i stilen med finstämd mineralitet. Ett riktigt sommarvin för bersån. 84 poäng.

2010 Hunky Dory
Sauvignon Blanc från Marlborough. Mycket typisk doft med massor av svartvinbärsblad och krusbär. Smaken är lätt och frisk med rätt pigg syra. Åter svarta vinbär och krusbär, kompletterat med en del lime, sparris och lätt mineral. Inte illa. 85 poäng


2005 Dominus
Mörk färg. Ung och knuten. Cassislikör i näsan med toner av svamp och undervegetation. Smaken bjuder på rejält med frukt som drar lite åt likörhållet. Mjuk känsla initialt men stramar sedan upp sig lite. Något bittra tanniner. Blir tunn mot slutet men har en lång eftersmak dominerad av kaffe och mörk choklad. 87-88 poäng.


2009 Anne Gros & Jean Paul Tollot Minervois Les Fontanilles
Spännande med två klassiska bourgogneproducenter på vift. Första årgången var 2008. Grenache, Syrah, Cinsaut och Carignan i ungefär lika delar. Friskt men med en hel del mörkare inslag av tobak, svrta vinbär, lagerblad och kaffe. Något märklig men inte illa. I smaken samma historia med bra frukt och en medelfyllig kropp kompletterad med en hel del mörka toner som ovan och mjuka tanniner. Fin balans. Medellångt avslut. 89 poäng.


2008 Ridge Montebello Chardonnay
I doften bränt smör, kola och kaprifol blandat med en fin nötighet. Bra syra som väger upp den rätt generösa frukten. Rök, hasselnötter och smör men trots yppigheten inte tungfotad. Långt avslut. Härligt! 89-90 poäng.


1995 Latour à Pomerol
I näsan härliga svarta vinbär, både bär och blad. Cederträ, lite kryddighet, peppar och en mycket lätt ton av chark. Smaken är lättare med frisk frukt och medelhög syra. Fin, elegant munkänsla, bra mineral och mjuka, finpolerade tanniner som musklar upp sig lite mer efter en stund i munnen. Jordig mineralisk finish. Kvällen bästa! 90-91 poäng.


fredag 21 oktober 2011

Taittinger Prelude


Taittinger är ett av de stora champagnehusen och har en intressant historia. Dess ursprung kan spåras tillbaka till tidigt 1700-tal, närmare bestämt 1734, då en man vid namn Jaques Fourneaux grundade det familjeföretag som ett par hundra år senare, 1932, köptes av Pierre Taittinger och då bytte namn. Pierre drog nytta av den stora depressionen och köpte inte bara bolaget utan också stora vingårdsarealer. Man tog sig sedan genom andra världskriget relativt oskadda, affärerna fortsatte att blomstra och inkluderade ett flertal verksamheter i lyxsegmentet vid sidan av champagneproduktion. Genom att driva huset under ett gemensamt bolag där familjemedlemmarna ägde andelar, lyckades man hålla ihop ända till 2005 då amerikanska Starwood Capital köpte hela klabbet. De var dock mest intresserade av att stycka upp och sälja av delarna och redan året efter kunde Pierre Taittingers sonson Emmanuel Taittinger med hjälp av Credit Agricole köpa tillbaka champagnehuset. 2007 köpte familjen Taittinger ut merparten av Credit Agricoles andel för att försäkra sig om  kontrollen av företaget. 

Husets line-up motsvarar ungefär vad man förväntar sig av ett större champagnehus. Non-vintage cuvéerna inkluderar Brut Réserve, Brut Prestige Rosé, Demi-Sec och specialcuvéerna Prélude, Nocturne och Les Folies de la Marquetterie. Årgångsvinerna utgörs av Brut Millésimé och prestigecuvéen Comtes de Champagnes Blanc de Blancs som också kommer i en rosa variant, fyndigt nog kallad Comtes de Champagne Rosé.

Taittinger Prélude är en cuvée gjord på lika delar Pinot Noir och Chardonay från grand cru lägen i Montage de Reims respektive Cotes de Blanc. Efter buteljeringen vilar vinet 5 år på jästfällningen. Dosage på 10 gram socker per liter. Doften är fyllig, med blommor, rostat bröd, äpplen och persika. Moussen är lite försiktigt och mycket len med små bubblor och krämig känsla. Initialt kommer en hel del citrus och syra men snart lämnas plats åt en fylligare karaktär med härliga pinotinslag av röda bär, honung och rostade nötter. Lång, elegant finish med en del mineral. En utmärkt champagne som säkert står upp för sig tillsammans med mat. Vi drack den dock utan något tilltugg och det var gott ändå. 91 poäng.

torsdag 20 oktober 2011

Brasserie Le Rouge, Stockholm


En helg i den kungliga huvudstaden är avklarad. Här följer en rapport från en av höjdpunkterna: Brasserie Le Rouge. Restaurangen ingår i F12 gruppen som driv av Danyel Couet och Melker Andersson. Från början satsade man på gourmetkonceptet fullt ut med avsmakningsmeny och allt, men i finanskrisens spår fick man sänka ambitionen något och det var också då Brasserie sköts in framför Le Rouge. Det väl genomarbetade temat behöll man dock. Restaurangen ligger i några källarvalv i gamla stan och inredningen för verkligen tankarna till sekelskiftets Paris med sin röda sammet och många detaljer. De vita dukarna lyser dock med sin frånvaro, borden är istället klädda i någon form av vitt konstläder/galon vilket känns lite... tja, vad ska man säga? "B"? Stämningen är ändå på det hela taget mysig och ombonad med en lite dekadent touch.

Menyn är inte alltför omfattande men väl genomtänkt. Här finns något för alla i flera prisklasser. En hel hummer för nästan fyrahundra spänn, eller dagens rätt, varierad beroende på veckodag, för knappt tvåhundra? Här finns också ett förhållandevis stort utbud av aptitretare och förrätter, till exempel Huîtres-Fines de Normadie ( ostron, 25 kronor/styck), Steak Tartare Minute och Chevre Gratine. Vinlistan består av några tätskrivna ark. Priset för en flaska börjar på 550 kronor och sluttar sedan brant uppåt. Champagne, Bordeaux och Bourgogne utgör lejonparten,  i övrigt finns en del rött från rhone och spridda skurar från andra ursprung. Topparna utgörs av Domaine Romanee-Conti och Chateau Haut Brion. En hel del viner erbjuds på glas.

Ätna ostron
Vi inleder med en kort väntan i baren och varsin Bellini. Lite mycket aprikos för min smak men god ändå. Väl vid bordet tar det en stund innan vi kan bestämma oss för vad vi vill äta. Det blir blandad kompott. De tre ovan nämnda förätterna inleder. De kommer mycket snyggt presenterade och smakar lika bra som det ser ut. Ostronen är föredömligt små och mycket eleganta och lätta i stilen. Mumma! Vi sköljer ner härligheterna med champagne, vad annars. Pol Roger Pure gör jobbet alldeles utmärkt. En cuvee på alla tre druvsorterna i lika delar och zero dosage blir till en riktig matchampagne med massor av äpplen, mycket rostat bröd, härliga toner av persika, jordgubbar och en del smör. Hög syra, stor mousse och torr som fnöske. Mums-filli-baba! 90-91 poäng.


Vi får in våra huvudrätter. Plateau de Grillande visar sig vara lite av varje från grillen, både kött och en del grönsaker, i mycket riklig mängd. Tillräckligt för två i princip och utmärkt tillagat. Kanske kunde man önskat sig en liten grönsallad till. Hamburger Rossini är en burgare med anklever, tryffel, syltad lök och äppelsallad. Hamburgaren är föredömligt rosa på insidan. Gott och mäktigt. Havsabbore, kyckling och kungsflundra i olika varianter landar framför övriga middagsgäster och av döma av kommentarerna smakar även de helt utmärkt. Vi tar in en flaska vin till; 2007 Domaine du Grand Tinel Chateauneuf du Pape. Ett mörkt men transparent vin med en fyllig, fruktdriven doft. En del inslag av chark, pinje, mint och mineral. Känns mycket frisk. I munnen massor av Grenachefrukt (80 procent av druvmaterialet är Grenache). En fin kryddighet och muka tanniner kombineras med en medelstor, elegant kropp. Intrycket blir lite schizofrent med den intensiva frukten parad med en så pass finlemmad karaktär. Balansen är trots detta oklanderlig och avslutet är föredömligt långt och mineraliskt. 91-92 poäng. Till kycklingen dricks 2009 Joseph Burrier Bourgogne Rouge "Memoire de Terroir". En utmärkt standardbourgogne med den generösa '09 frukten. Fiskätarna dricker vitt i form av 2007 Joseph Roty Bourgogne Blanc. Jag får smaka en sipp. Gott med rätt stor kropp och bra struktur. Nötter, smör och frisk syra är de omedelbara intrycken, så mycket mer får jag inte med mig.


Nu står magen i fyra hörn men lite efterrätt ska ner också. Husets Grand Dessert är ett helt fat med smakbitar  som måste provas. Även creme brulée och chokladfondant beställs. Allt är till belåtenhet och vi sköljer ner det hela med ett gäng söta viner från Coteaux de Layon och Banyuls, men nu har jag kommit till det stadie där anteckningar sällan förs på något strukturerat sätt och minnet också börjar bli opålitligt. Goda var de i alla fall.

Efterrättskavalkad
Det ska mycket till för att man ska gå hungrig från Brasserie Le Rouge. Maten är inte av det lättare slaget, och portionerna är väl tilltagna. Kvalitén är genomgående hög på maten, även om man kanske inte får så många poäng för innovation, men det är heller inte ambitionen. Servicen är mycket bra, ända tills vi får en ny servitris som tar hand om vinerna till desserten. En av oss påpekar att vinet luktar märkligt och att det kanske kan bero på rester av diskmedel i glaset, eftersom det andra glaset med samma vin luktar bättre. Servitrisen tar då glaset, luktar och förkunnar myndigt att hon inte kan känna något konstigt. För mig är det ett praktexempel på hur man INTE ska behandla sina gäster. I  den här typen av situationer spelar det ingen roll om glaset var dåligt sköljt eller inte. Personalen ska beklaga och omedelbart hämta ett nytt glas. Att i stället hantera situationen som beskrivits ovan innebär ett ifrågasättande av gästens omdöme och bidrar inte till att gästen känner sig väl omhändertagen. Nåja, vi fick ett nytt glas, och det här var enda missen vad gäller servicen. Det blir väl godkänt för Brasserie Le Rouge. Vill man ha traditionell franskinspirerad mat kan Brasserie Le Rouge leverera.

Tack E, M, L och B-M för en mycket trevlig kväll.


lördag 15 oktober 2011

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo


La Spinetta behöver väl ingen längre introduktion. Modern kultproducent från Piemonte får räcka. Den intresserade kan läsa mer på deras egen hemsida la-spinetta.com. 2007 Langhe Nebbiolo släpptes på systembolaget 2009 och bloggades rätt friskt när det begav sig. På vinmonopolet i Norge går den att inhandla i skrivande stund, lite dyrare visserligen (225 NOK nu mot 209 SEK 2009.) men så får man ju två års flasklagring på köpet, plus att man slipper köer och slagsmål vid nyhetshyllan (man kan till och med beställa hem sina flaskor från e-butiken), så det känns helt ok. Vinet dricks under två kvällar, första kvällen till fårikål och dagen efter till ytterfilé med buljongkokta puylinser smaksatta med citron och vitlök. 

Mörkt transparent rubinröd färg. Doften sitter som en smäck redan från början. Frukten är intensiv med mängder av krossade hallon blandade med en skvätt svartvinbärslikör och torkade tranbär. Typiciteten är det inget fel på; rosor, violer, lätt örtighet, en del mineraler, lakrits och så vidare i en härlig nebbiolokavalkad. Lite pinjenötter hittar in också. Riktigt j-vla snyggt helt enkelt, även om det fortfarande känns rätt ungt. Frukten är det klart dominerande inslaget båda dagarna, även om den dämpats något efter en natt i kylen. I munnen är det i mångt och mycket samma visa och funkar kanske inte lika strålande som i doften, men gott är det ändå. Bra struktur och relativt fyllig kropp. Mjuk och inbjudande karaktär med avrundade tanniner. Det känns mer utvecklat än i doften men syrorna lever ännu och balansen är riktigt fin. Lite alkoholvärme mot slutet och en medellång, mineralisk eftersmak strösslad med lakritsspån.

Det här är inte den elegantaste nebban i hyllan utan får snarare sägas vara ett riktigt hedonistvin i den moderna skolan. Det går inte över styr, druvans inneboende egenskaper hindrar syltig dikeskörning men den som söker rejält motstånd och elegans i klassisk stil får leta vidare. Vill man däremot luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av ett vin som funkar lika bra för sig själv som till risotton eller köttbiten passar det här alldeles utmärkt. 89-90 poäng.

Tidigare omdömen hittar ni bland annat hos FinareVinare, Italienska Viner och Billigt Vin.

torsdag 13 oktober 2011

Fårikål


De flesta matklassiker, som paella, boeuf bourgignon och bouillabaisse kommer i ett otal varianter med små och ibland stora skillnader mellan ingredienser och tilllagningsmetoder. Norges nationalrätt fårikål finns däremot i princip bara i en version. Kanske beror det på att den är löjligt enkel och att det därmed är svårt att variera ingredienserna. En snabb sökning på nätet avslöjar att den största stridsfrågan är om det ska vara svartpeppar eller allehånde, dvs. kryddpeppar i grytan. Nu har jag inte gjort någon ordentlig research och får kanske på pälsen för det här påståendet, men jag har tyckt mig märka att norrmännen är utpräglade traditionalister när det gäller det mesta, också mat, och därmed inte alltför begivna på att experimentera i köket, i synnerhet inte med en sådan urgammal, hävdvunnen rätt som fårikål. Och de har sina skäl; i förhållande till den arbetsinsats som krävs vid tillagningen blir resultatet väldigt bra.

Den här tiden på året svämmar butikerna i Norge över av lamkött.  Erbjudanden om fårikålkött och lammelår till, med norska mått mätt, vrakpris står som spön i baken. Det har naturligtvis med saueslakten att göra. Norges bönder låter sina sauer, alltså får, gå lösa uppe på fjellet  hela sommaren (de utgör ofta en trafikfara, och lagstiftningen är dessutom utformad så att den som inte vill ha får i sin trädgård eller på sitt fält själv är ansvarig för att stängsla in sina ägor) och på hösten drivs de ned till ladan igen, där en stor andel snart får sätta livet till för att tillfredställa det uppdämda norska fårikål behovet.


Fårikål - ingredienser till 4 personer
Lamm/får kött på ben från valda "sämre" styckningsdeltaljer, som bog och slagsida, cirka 1,5kg
Ett stort vitkålshuvud
Svartpeppar eller kryddpeppar. Hel, cirka 2 matskedar
Vatten, 2-4 dl
Salt, cirka 1/2 matsked.

Efter att ha packat upp ingredienserna på köksbänken under förberedelserna inser jag att de omöjligt får plats i det futtiga lilla kokkärl jag har tänkt använda. Det blir att göra två satser, och varför inte då passa på att variera sig lite. En klassisk smaksättning till lamm är ju vitlök, citron och rosmarin. Det åker med i gryta nummer ett, medan gryta nummer två blir helt traditionell. Tillagningen är så enkel den kan bli.

Skär kålen grovt, lammet likaså om det inte redan är gjort. Varva allt i en gryta, kött i första lagret med fetaste sidan ned. Häll på vattnet och koka minst 3 timmar. Vattnet ska bara vara några centimeter på botten så att allt blir ångkokt. Kolla då och då så att det inte går torrt och fyll på med mer vatten om nivån börjar bli låg. Smaka av sältan mot slutet. Ät med kokt potatis. Öl eller ett lättare rödvin passar bra till.





Hur faller domen? Trad-fårikål eller den "nyskapande" kryddvarianten? Eftersom jag jobbar i Norge för tillfället är det knappt att jag törs säga det, men den kryddade varianten var klart bäst. Blir jag utvisad nu?

torsdag 6 oktober 2011

2008 Dandelion Vineyards Wishing Clock of the Adelaide Hills


Långt krångligt namn på ett vin. Säljer det bättre mån tro? Det rör sig i alla fall om Sauvignon Blanc från down under. Dandelion Vineyards har jag stött på tidigare och de gjorde ju bra ifrån sig. Dandelion Vineyards startades 2007 av Elena Brooks som driver det tillsammans med maken Zar och partners in crime Stefka Ganeva, Carl Lindner och Brad Rey. De har fått en del uppmärksamhet för sina eleganta och välgjorda viner vilka ligger helt rätt i den rådande trenden mot svalt och elegant. Man har både egna vingårdar och köper in frukt. En målmedveten strategi är att leta upp och använda sig av gamla stockar för att nå högre kvalité. De flesta lägen vinifieras separat. Det nu aktuella vinet har fått i sammanhanget och för priset monstruösa 96 poäng av James Halliday. Lever det upp till detta? Vinet drick till "Norges beste reker"!

En attraktiv, blekt gyllene färg med gröna stänk. Doften är inte illa. Rätt så fyllig och mycket druvtypisk. Sauvignon Blanc tillhör i och för sig de druvor som är absolut lättast att känna igen. Det går nästan inte att missa. Här finns hela paletten av kiwi, citrus, krusbär och lite grönt, men med mer inslag av tropisk frukt än vanligt och alltså rätt så fyllig. I munnen nästan lite söt känsla, jag kunde önskat mer friskhet och lite högre syra. Trevlig frukt med ännu tydligare exotiska inslag. Passionsfrukt, syrlig mango och kryddor. Den lilla sötman parerar räkorna fint så det blir en bra matchning med maten. Avslutet är medellångt.

En helt godkänd, ja riktigt bra Sauvignon, men någon jubelklingande 96-poängare är det inte i min mun. De 87 poäng som Lisa Perotti-Brown på Wine Advocate gav för årgång 2010 känns närmare sanningen för mig. Jag kan vara lite generös och slänga in en pinne till - 88 poäng.

Informativ baksida

tisdag 4 oktober 2011

2009 Fenocchio Terraverga


Fenocchio verkar ha ett speciellt förhållande till den norska marknaden, man har till och med producerat en special edition om 1200 flaskor i form av Terraverga, en Langhe Rosso från 2009. På baksidan anges att "Denne vinen er resultatet av vennskapen mellom den tradisjonelle vinprodusenten Alberto Fenocchio og mat -og vin entusiastene Klaus Hagerup og Bibbi Börresen." Detta skådespelar/konstnärspar, som för övrigt är äkta makar, ligger bland annat bakom ett par böcker om italiensk mat och vin kultur och ses och hörs en del i mat-norge och vinet släpptes vad jag förstår som en promotion av deras senaste bokprojekt. Vinet är en mix av Nebbiolo, Barbera och den mer okända Pelaverga. Vilka proportionerna är har jag inte lyckats luska reda på.

Vi möter ett vin med medeltät röd färg med blå stick. Doften ger en knuten, lite dammig känsla. Ingen fruktkvast ur glaset direkt. Jag hittar lätt parfymerade rosentoner och hallonlikör. Kanske en hint av ek också. Första klunken avslöjar mer frukt än doften skvallrar om. Den är mest av det ljusröda slaget och hamnar efter en liten stund i skuggan av dovare inslag av ek och torkade örter. Här finns också en hel del värme som hade behövt en större kropp att gömma sig i. Det blir tunt och alkoholanstruket efter några klunkar, lite som uppspritad saft. Det låter kanske eländigt med är inte så illa ändå om man inte förväntar sig stordåd. Vinet funkar bra till mat och håller sig från syltträsket, vilket brukar vara mina två grundkrav, så det blir godkänt. 83 poäng.

lördag 1 oktober 2011

Bordeaux 1989

I Bordeaux är årgången viktig, mycket viktigt, troligen mer så än i någon annan vinregion. Priserna för samma vin kan för en bra årgång vara flerdubbelt högre än för en dålig. Tidigare var detta kanske motiverat, då årgångens inverkan på vinets kvalité var stor, men nuförtiden görs bra viner även mediokra år sägs det, eller så har det helt enkelt inte förekommit några katastrofår på länge; serien '91, '92, '93 var väl de senaste riktig dåliga årgångarna. 1989 anses som en bra årgång. Inte exceptionell men god. Det var ett varmt, soligt och torrt år, det vara bara april som var lite kallare än normalt. Vinerna blev mjuka med fyllig frukt och god lagringspotential och många av dem bör vara på toppen av sin mognadskurva nu.  Min käre far köpte på sig lite viner en primeur när det begav sig och nu är han generös nog att dela med sig. Två flaskor står på bordet, inga cru classé men habila producenter ändå. Det rör sig om Chateaux Chasse-Spleen från Moulis och Chateau Terrey-Gros-Caillou som är en St. Julien cru bourgeoise. Vinerna dricks till tilltugg i form av ost och charketurier.


1989  Chateau Terrey-Gros-Caillou
Ett relativt okänt slott som anses höra till de bättre cru bourgeoise i St. Julien. Man har 15 hektar vingårdar utanför Beychevelle. Korken går av vid öppnandet men stupen går lätt att lirka ut. Färgen är rubinröd, lätt transparent. Doften är knuten och ger inte mycket i början, men efter hand kommer diskret, mörk frukt, lite tobak, träspån och blyerts. I munnen ett i högsta grad levande vin. Lite gles frukt men pigg syra och klistriga tanniner med bra grepp. Ett utmärkt matvin. 88 poäng.


1989 Chateaux Chasse-Spleen
Ett stort slott med 100 hektar vingård som räknas bland de bästa producenterna i Moulis. Letar man efter habil bordeaux som inte kostar skjortan är det här ofta ett bra ställe att börja på. 1989 anses som en speciellt lyckad årgång för det här vinet. I glaset får vi ett för åldern rätt mörkt rubinfärgat vin med en smal tegelkant. Doften är intensiv och närmast arketypisk för åldrad bordeaux. Vi kan plocka fram alla de gamla klychorna: svettig häst, sadelkammare, yllefilt, tobak, svamp och så vidare. Mest dominerande är nog de lätt ruttnande svarta vinbären. Härligt! Tyvärr går det utför när vi smakar. Frukten är på plats, om än något gles, och det är bra grepp i tanninerna fortfarande, men syran är nästan helt borta och det hela ger ett platt intryck. Lagringsförhållandena har varit varierande och den här flaskan är kanske lite värmeskadad. Den lätt mineraliska finishen är ändå rätt trevlig men doften är den stora behållningen här. 88 poäng.

Dött lopp mellan vinerna poängmässigt alltså. Den underliggande kvalitén är nog bättre hos Chasse-Spleen, jag tror inte den här flaskan visade vinets fulla potential. Terrey-Gros-Caillou presterade däremot sannolikt så bra det kunde.

tisdag 27 september 2011

Riesling, Riesling och Pinot Gris


Egenhändigt infångade och kokta krabbor, följt av en fisksoppa med saffran utgör kvällens meny, men i väntan på detta inleder vi med chips, nötter, oliver och kvällens första vin: 2009 Joseph Vineyard Riesling. Jag blev inspirerad av Decanters provning av Riesling från Australien och Nya Zeeland, där speciellt de förstnämnda fick mycket beröm, och inhandlade den här flaskan nyligen. Det har annars varit glest med Riesling från down under. Ett tag var Cockfighter's Ghost Riesling från producenten Pooles Rock återkommande i glasen, men det är flera år sedan sist. Kvällens aussie levererar dock helt acceptabel kvalité. Ett piggt och frächt vin med en liten sötma och frisk frukt med äpple och citrus. Lätt och trevlig struktur och en mineralisk släng mot slutet. Druvtypiskt och ett bra mingelvin. 86 poäng.


Krabbor är lite klurigt att para ihop med vin. Smaken är kraftig med massor av umami. Lite restsötma brukar hjälpa. 1997 Trimbach Pinot Gris  Réserve Personelle  får göra ett försök. Druvmaterialet kommer från grand cru läget Osterberg. Vinet har en fascinerande bouquet med mogen frukt och lätt botrytis. Här finns aprikos, bivax, honung och apelsinskal, kombinerat med en släng av våt ullpläd och oljig flinta. Intrycken är likartade i munnen. Ett kraftigt och smakrikt vin med en del sötma och tillräckligt med syra för att upprätthålla balansen. Eftersmaken är lång och mineralisk med lite rök och jord. Min erfarenhet av mogen Pinot Gris är begränsad, men det här var riktigt gott! 90-91 poäng.


Fisksoppa coming up! Till det dricker vi 2009 Georg Breuer Riesling Sauvage. Vad ska vilden ställa till med? En första sniff: nu är vi tillbaka i Tyskland, det märks direkt. En klart mineralisk och stenig näsa med petroleum  och rök, följt av klassisk fruktprofil med äpplen och citrus. Kanske inte yppig men rätt generös ändå. I munnen helt torrt med rätt hög syra, om än inte i nivå med de helt vansinnigt salivsprutande 2010:or jag druckit på sista tiden. Frisk citrus, lite gråpäron, äpple, hint av gröna örter och mineral naturligtvis. Lite oborstad känsla och kanske inte den elegantaste balettdansösen i sin kategori men ett utmärkt matvin som går till det mesta, från panerad schnitzel till kokt torsk och skaldjur. 88 poäng.

måndag 26 september 2011

Äta på (väg till) Lofoten


Besök av familj och vänner innebar naturligtvis en tur till Lofoten. Under fyra dagar avverkades lika många restauranger. Att äta på restaurang i Norge är ofta dyrt, men man kan trösta sig med att det inte är så mycket dyrare att äta riktigt bra mat. Om en normal huvudrätt kostar cirka 200 kronor på kvatershaket så kostar den inte mer än 300 på fina krogen, åtminstone här uppe i norr. Här följer en snabb rapport för den som till äventyrs funderar på en nordlig semester.

Bjørk
Bjørk, Bodø
Bjørk är ett pålitligt etablisemang i Bodø, ofta en av anhalterna på väg till Lofoten. På menyn finns en ohelig blandning av pizza, pasta, kött och sushi. Lite mysko kan tyckas, men allt är av bra kvalité. Lokalerna är trevliga, maten är vällagad och ofta med en liten twist. Vi stannar för lunch och äter 10 bitars sushi, pizza med tryffel och karl-johan samt krämig pasta med svamp och bacon. Allt är till belåtenhet. Rejält med tryffelsmak på pizzan. Sushibitarna är små med svenska mått mätt, men det tycker i alla fall jag är en fördel. Bitarna ska inte vara större än att man utan problem får in dem hela i munnen. Priserna är på normal norsk nivå.

Henningsvær Brygghotell
Henningsvær Brygghotell, Henningsvær
Ett trevligt hotell vid änden av hamnbassängen i det här charmiga fiskeläget. Fisksoppa och bacalau får utgöra lunch. Gott, om än inte över medelnivå. Ett bra alternativ om Fiskekrogen skulle vara stängd eller överfull.

Henningsvær hamnbassäng

Restaurang Bojer, Thon Hotel, Svolvær
Här har vi ätit en gång förut för drygt ett år sedan. Då var jag inte direkt imponerad, men sedan dess har det hänt saker. Vi tar en trerätters meny som man får komponera själv från à la carte menyn. Innan maten får vi först bröd med kryddsmör och sedan stannagulerot, det vill säga en morot som lämnats kvar i jorden ett år. Den har sauterats tre timmar i buljong och serveras med koncentrerad dillsås. Det hela påminner lite om kräftor, det är väl dillen antar jag. Gott. Förrätten är skaldjurssoppa med pilgrimsmussla. En kraftig historia med mycket smak men utan de där extra litrarna grädde som ofta förstör fisksopporna här uppe. Pilgrimsmusslan har en härligt knaprig yta. Vi dricker en soave till, vilken med sin lilla sötma bär upp soppan bra. Därefter får vi ytterligare en amuse-bouche i form av ljummen havtornsoppa. Gott, men lite väl sött så här tidigt i måltiden när den serveras varm. Vi har valt ett par olika huvudrätter vid bordet. Variation på lamm är racks och filé med parmesanchips, potatiskaka och lite andra tillbehör. Mycket bra. Jag väljer istället piggvar i rulle med pilgrimsmusslegelé, variation på lök (friterad, kokad, mosad), potatisfondant och primörer. Fisken är gudomlig och grönsakerna fina de med. Kanske är de ibland lite väl råa och så utspridda på tallriken att de hinner kallna innan jag fått i mig allt. Dessutom kunde potatisfondanten fått mer salt, men sammantaget är det ljusår från den trista grönsaksröra vi fick förra gången. Två tummar upp! Jag dricker en chardonnay från Pay D'oc signerad Laroche som gör jobbet till fisken. Till efterrätt vit chokladmousse som är riktigt kraftig och härligt krämig. Serveras som en tårtbit med lager av hallonkräm mellan varven och några färska bär strödda över. Någon i sällskapet tar istället en osttallrik som också den är till belåtenhet. En lyckad avslutning alltså. Servicen är vänlig och bra med norska mått mätt. (Service är inte en norsk paradgren, om man säger så.) Bojer är sannolikt Lofotens bästa restaurang. Trerätters med vin går loss på knappt 700 kronor vilket känns helt ok.

Lofoten Beefhouse, Svolvaer
Om detta ställe kan jag bara säga en sak: gå inte dit. Sämsta mat jag ätit på restaurang någonsin, alla kategorier, och inte direkt billigt heller. Att laga god mat är inte svårt om man inte gör det svårt. Att servera sina kunder sån smörja som vi fick här borde vara förbjudet.

Vi bodde på Sakrisöy Rorbuer och på Thon Hotel Lofoten. Jag kan rekommendera båda. Charmigt med ok standard (självhushåll i inredd sjöbod) på Sakrisöy och riktigt bra på Thon, förutom att sängarna är väl mjuka och kuddarna för stora. Frukosten är super, även om de lägger på 130 spänn på rumspriset. Två kockar mitt i matsalen som servar gästerna med nystekt omelett, ägg, bacon etc. Kan vara den bästa hotellfrukost jag ätit. Bor man inte på hotellet är det ändå värt de 198 kronor de begär för icke gäster.

Trollfjorden och M/S Nordstjernen